Power walk i tropisk hetta – bravo, Anjo.
Det var egentligen något av en vacker symfoni som mötte mig. Sverige när det är som vackrast, grönast och allt annat bra som slutar på ast. Fåglarna sjungo och humlorna hummade muntert, trots sin rejäla övervikt (till skillnad från sina anorektiska och stingsliga kusiner, getingarna är humlor trevliga).
Hur som helst – power walks får en att förstå var John Cleese hittade inspirationen till sketchen om silly walks. De man möter har en mycket märklig stil och förmodligen ser jag själv ut som en rödbrusig parodi på mig själv. Det är strakben, svängande armar i försök till någon slags dubbelsidig hitlerhälsning och emellanåt kommer någon med extremt målmedveten blick och kör armarna fram och tillbaka som ett litet ånglok, tuff, tuff, tuff.
Själv glömmer jag allting och försöker bara ta mig hem utan att behöva Fonustransport. Det är hälsosamt att gå, därför ser jag döende ut…
/Anjo/
Word up, Anjo 
Nej men vafaaaan? Tog det slut på inlägg nu?
…*sniff*
Jag lade till dig i min bloggrulle i alla fall – det kommer väl nya inlägg hoppas jag.
Joun >> Klart det gör. Jag kommer aldrig att bli annorlunda…
Skönt att höra!
Allt för konsten…