Den sprängda matematikern

Jag tvättade i dag, inte världens roligaste syssla. När jag stod där och svor kom en matematiker förbi och tittade på min stora hög av nästan identiskt lika, men ändå en smula olika, strumpor.

”Jag har bara exakt likadana strumpor”, sa han. ”Det besparar mig 11 minuter och 17 sekunder i sorteringstid per tvätt. Jag tvättar i snitt var nittonde dag. På ett år blir det drygt 19 tvättar och med andra ord sparar jag över tre timmar om året bara på det.”

Jag nickade, otroligt ointresserat, men artigt.

Han plockade fram en nött anteckningsbok och bläddrade bland sidor fyllda med formler.

”Genom att använda fjärrkontrollen optimalt lever batterierna längre. Jag behöver gå till affären mer sällan, får en lättare kasse att bära hem och sparar på så vis 1,2 minuter om året, plus pengarna och energin jag får över. ”

”Men”, sa jag.

”Jag stretchar aldrig. Sparar tio minuter per träningspass. Får jag en skada som följd får jag x veckors träningsuppehåll som ger x*y*10 minuter över till annat.”

”Fast”, sa jag.

”Att urinera i duschen sparar 42 sekunder per morgon. Det blir 255 minuter per år och, givet att jag lever i 75 år, en total tidsvinst på 318 timmar. Vi pratar om att jag nästan får två veckors extra kvalitetstid bara för att jag kissar i duschen.”

”Äckligt, men hör på”, försökte jag.

”Köpa färdigskuren ost sparar 2,71 timmar osthyvlande, samt 1,94 dagars svåra smärtor från skärsår per kvartal. Att lägga ned morgontidningen sparar in 13 minuters läsande per dag, 4,12 timmars kånkande till ÅV-stationen. Köra fryspizzan i två istället för tre minuter frigör rejält mycket tid. Och, tandborstning är en meningslös tidstjuv. Blir det tandlossning är problemet löst på ett naturligt sätt.”

”Men, vänta nu. Vad gör du med all tid du frigör”, sa jag.

Han stannade upp, mitt i ett mässande om hur vidrigt mycket tid som krävdes för att välja kaffe på fik. Om bara slät kopp fanns skulle mängder av tid sparas på ett större plan. Det kunde röra sig om 2145 årsarbeten som försvann från vår BNP bara i kaffeköer.

”Vad menar du?”

”Ja, men vad gör du med all tid du får över”, sa jag.

”Jag sparar den”, sa han.

”Men, använder du den inte till att pussa din fru, leka med dina barn, ringa dina föräldrar, skratta med dina vänner, måla den där tavlan, skriva den där boken eller springa den där extra milen i skogen?”

”Nej, jag sparar den.”

”Vilket slöseri”, sa jag. ”Du gör inget alls, då är den ju bortkastad. Försvunnen, helt utan att ha använts.”

Det var i det ögonblicket hans blick började flacka. Han tittade ned i marken, räknade lite för sig själv. Sen exploderade han.

Jag värjde mig hyfsat mot splattret och plockade upp boken. Där fanns några tomma sidor. Jag satte mig på en sten och skrev en dikt till de jag älskar. Och insåg att jag hade all tid i världen till kärlek.