Oktobers kyla är påtaglig när jag går till jobbet i ottan. Det är dock väldigt vackert ute, som synes.
På vägen över Willinsbron ser jag ett par flickor som frenetiskt tränar i gymmet till höger om vägen. De kör på duktigt i varsin crosstrainer – och plötsligt lyfter de. Ja, maskinerna alltså – de lättar från golvet och far med ett brak genom taket och vidare upp mot den ljusnande morgonhimlen. Flickorna, helt inne i sina pass och med all fokus på musiken i lurarna, fortsätter att jobba. De märker inte hur deras crosstrainers lyfter, lyfter, lyfter och till sist bara är små prickar på himlen.
Och från öster, väster, söder och norr kommer crosstrainers från andra gym och bildar ett sträck av gymmaskiner som sedan sätter av ut mot havet, på väg mot en varmare vinterförvaring. Jag får lyckligtvis tag i en helikopter i Gårda och kan följa flykten.
Längst fram står en rätt fet kille och jobbar intensivt. När han blir varse om att han är högt över Göteborg får han en total frihetskänsla och vrålar ”Geronimo”. Han ökar takten, alla andra hänger med, men så tröttnar han när en hel sommars lite-grillat-är-väl-gott-och-så-en-öl-till-det kommer ikapp honom. ”Jääääääääävlar”, vrålar han och störtar i havet vid Vinga.
Det väcker tjejerna ur allt vad trance heter och flera av dem tappar oroväckande mycket höjd. Jag fattar tag i helikopterns mikrofon, vrålar åt dem att fortsätta jobba och får in dem i en behaglig marschtakt som är på max 70 % av deras maxpuls, fullt tillräckligt för att hålla maskinerna svävande.
”Mot Azorerna”, ropar jag.
”Yogavecka ända till mars”, svarar de frälsta.
”Min lycka är gjord”, tänker jag, men får förstås soppatorsk vid Doggers bankar. Långsamt störtar jag och ser flickorna och deras gymmaskiner försvinna mot horisonten i V-formation.”Harry Brandelius”, är mitt ångestfyllda vrål när jag brakar ned i Nordsjön.
Det var en vacker morgon.
Word up, Anjo 