Utryckningsfordonens revolution

Som vanligt stod de lokala konstaplarna och åt korv vid gatuköket när jag gick förbi. Då pep det till i deras radio och en röst hördes: ”Pågående inbrott, Danska vägen.”

De slängde korvarna och rusade in i bilen, slog på saftblandarna på taket och så tryckte de till sirenknappen. Från högtalaren hördes: Polis, polis, potatisgris, hem och laga morsans spis.

Konstaplarna tog sig ut ur bilen och slog på huven. ”Lägg av, gör inte så här nu igen. Skärp dig”, sa en av dem. Bilen slutade låta och saftblandarna stannade. ”Vi ska på utryckning och vi ska låta som blyhårda poliser”, vrålade den andre polisen och så hoppade de in i bilen igen.

De slog på saftblandarna och tryckte in knappen. Ut ur högtalarna strömmade Vi ska ut på tigerjakt med Mora Träsk. Folk på torget började skratta. Poliserna blev högröda i ansiktet och klev ur bilen igen.

Ungefär samtidigt kom en ambulans och två brandbilar körande, tydligtvis på väg till någon form av incident. Från ambulansen hördes Doctor, Doctor med Thompson Twins. Den främre brandbilens siren hade ersatts av Sex on Fire med Kings of Leon och stegbilen slog till med Prodigys World’s on Fire.

Bilarna bromsade till i närheten av polisbilen och ett gäng ilskna brand- och ambulansmän stod snart och surade ihop med poliserna. Då körde den största brandbilen fram och förklarade (på värmländska, lustigt nog) att de bara ville spela lite roligare trudelutter under utryckningarna.

”Ni ska låta arga och signalera flytta er för i helvete”, sa den av polismännen som vinterns gråa till trots använde sina Ray-ban.

”Vi har också känslor”, sa den lilla ambulansen som nu hade rullat fram. ”Kanske kan en liten vaggvisa få ett skadat barn att bli lugnare.”

Även polisbilen tog mod till sig och sa: ”Någon gång skulle jag vilja låta som en glassbil.”

Bängarna, brandsoldaterna och ambulanskillarna satte sina armar i kors och skakade på huvudena. ”Glöm det”, sa polisen i brillor.

Samtidigt hördes en glad låt längre ned i backen. Stadens tuffaste polisbil körde uppför Redbergsvägen med blinkande saftblandare och sjöng Ja, se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt hurra …

Bakom den följde en lång karavan av stadens alla övriga polisbilar, ambulanser och brandbilar. Allas saftblandare blinkade glatt och de sjöng sina favoritsånger. Utryckningsfordonen som fram till nu förhandlat med bland annat ordningsmakten följde efter.

Den lilla ambulansen sjöng Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå, brandbilarna levererade I will always love you i kanon och polisbilen följde efter till tonerna av Stop – in the name of love.

En av poliserna försökte jaga efter och rekvirerade en cykel av en lokal medborgare. För att komma fram plingade han i klockan som, tyvärr för hans myndighetsutövande, lät som en clowntuta. Och i backen blev det tvärstopp när han körde på lite krossat glas. Punctured bicycle on the hillside …, började cykeln, varpå konstapeln fick nog och skrikande rusade i riktning mot polisstationen.

Långt borta, nära solnedgången, blinkade saftblandare och en veritabel kakafoni av glada låtar hördes svagt. Och utryckningsfordonen var så lyckliga.