Flykten från pommes frites-ön.

Jag vaknade tidigt på nyårsdagen. Skallen värkte inte. Kroppen skrek inte högt. Lederna led inte, de ledde mig istället – bort från pizzeriahägringen dit alla Olskrokens stolta nyårslöften gick för att  krossas i en kebabtoppad bakfylleritual.

Igår åt jag superflingor till frukost och checkade in på gymmet. Förbryllad såg jag resultatet i matchen på min inre ljustavla: Gymmet vs. Pizzerian 1-0.

Idag stod gröt med frön och andra häxkonstigheter på frukostmenyn; till lunch var det rostade grönsaker med pinje- och basilikapanerad kycklingfilé. Och plötsligt kom modet, kraften och lusten.

Jag slet fram en yxa och högg av geleråttorkedjorna som höll mig kvar, skrek ett riktigt tufft slagord och flydde från pommes frites-ön i en palsternacksbåt. Trots att vitlökssåsströmmen var stark så paddlade jag mot friheten, mot horisonten.

Pizzabagarna gav inte upp. De hoppade ned i en sån där aluminiumform som man brukar ha kebabtallrikar i och jagade efter.

”Kom tillbaka hit, vi har det du vill ha”, skrek en av dem. Jag ville inte vända mig om, jag har hört att man kan förvandlas till en degklump då. Instinktivt visste jag ändå att ur hans mun hängde halvsmält industriost och mellan tänderna satt formpressade skinkbitar fastkilade.

Det hade varit lätt att ge upp, att bara glida över relingen och sjunka ned i såsoceanen, men jag paddlade på och nådde till slut en skyddad klippa. Väl i säkerhet gjorde jag upp eld. Jag penslade laxfiléer med teriyakisås, färsk ingefära och sesamfrön, stekte fisken och åt den tillsammans med noga utvalda rotfrukter.

Flykten är absolut inte över. Jag har långt kvar, men i natt är den första delsegern min. Jag önskar bara att jag hade någon att krama under flykten. Och lustigt nog är det inte en påse ostbågar jag suktar efter.