Om du ändå var här – håll dig undan

Det är en sån där kväll när du hade varit så enkel att ha här, så enkel att slita kläderna av och bara driva ut tröttheten i det ena extatiska andetaget efter det andra samtidigt som vi funderade på att röka cigaretter, inte för att vi gillar cigaretter eller ens röker, utan för att det hade givit ännu mer huvudvärk och ännu mer skäl att fortsätta bete oss som vi gjorde.

Du hade givit mig precis det jag kanske kände att jag ville ha när jag gick genom staden för sent efter att ha gått åt andra hållet för tidigt och egentligen aldrig stannat och andats mellan alla uppdrag som gick i ett och två och tre och tusen knyck … Du hade dragit fram ett what-if-scenario, målat humöret i samma duvgrå nyanser som himlen, hällt blomspruteregnet på min själ och sålt in det som mitt raison d’être … igen.

Du hade krävt mig, fått mig, förtärt mig och fått mig att må så bra, så bra, så tom … Jag hade stulit dig, slickat, nafsat, greppat, stött, skrikit och inte kunnat säga ett vettigt ord efteråt. Vi hade bara kippat efter andan och sökt oss tillbaka till våra svarta hål där vi var döende stjärnor som flämtade till en sista gång och sen blev mindre och mindre ju mer vi ville komma in i varandra.

Du är inte här, det är bara jag här. Jag och mina händer. De smeker inte dig längre, de dansar över ett tangentbord samtidigt som min blick letar sig ut genom fönstret. Jag ser en smutsig himmel, utsmetade och nedsolkade idéer om växlande molnighet tittar ned på mig. Grått, men så livfullt – inte alls som du beskrev det.

Du är inte här. Jag är så jävla trött och hade du varit här så hade du fått mig på andra tankar. Legat med mig tills jag trodde att jag älskade dig och fått mig att lyssna nog på våra dumheter som vore de kärleksballader. Och sen skulle vi ligga med varandra igen (som fan), tills jag somnade mitt i natten, drömde oroligt och vaknade i missfosterställning. Sen skulle jag titta på klockan och inse att jag inte försovit mig, utan vaknat för några år sedan … igen.

Fy fan vad jag är glad att du är fast i det förflutna, min meningslöse älskare utan nödstoppsknapp.

Du är inte här. Du är förfluten tid. Jag har bytt ut låsen och satt MITT NAMN på brevlådan. Jag har ingen hund, men skylten som skrämmer dig säger: Se upp för nuet.

Du är inte här, mitt igår. Du är inte här. Jag är trött, sliten, lätt huvudvärkig och jag skulle behöva mjuka händer som lekte med min rygg. Du hade varit min quick fix, min försening och slöja ikväll. Du är inte här. Du är ingenstans, mitt igår.

Jag är tröttast, men gladast.