Efter många år med samma glasögon bestämde jag mig för att skaffa nya och gick på synundersökning hos en optiker i Göteborg.
Han placerade mig i en maskin som drog tankarna till medeltiden och plötsliga och smärtsamma introduceringar av pålar i de bakre kvarteren.
”Läs översta raden”, beordrade han.
”M U S T”
”Andra raden”
”P L U S”
”Tredje raden”
”F O I … E”
”Fjärde raden”
”T O T A L”
”Understa raden”
”S K U M T”
Han menade att det här såg bra ut, men ville att jag skulle titta på lite fler saker och tryckte in mina ögon i en märklig apparat. Omedelbart såg jag en bild på Eric Saade.
”Vad ser du?”
”Det ser ut som en girigbuk som snor 1500 spänn från småttingar och sen låtsas som om han tänkte skänka allt till andra barn, vilket känns lite märkligt, efterhandskonstruerat och dessutom som ett självmål – varför sno från vissa barn och ge till andra, även om de sistnämnda behöver stöd och pengar?”
”Hmm, du verkar rätt klarsynt. Jag tror inte att du behöver glasögon. Kan du se det lilla i tillvaron, fantisera ihop en saga med fantastiska förvecklingar bara av att notera en kvarglömd vante på en parkbänk och lägga märke till vad folk vill och behöver?”
”Ja, jo, det kan jag förvisso”, sa jag och tänkte på människorna jag älskar.
”Du ser för bra”, sa optikern. ”De flesta hade begärt skygglappar i din situation för att inte ta in allt.”
”Jag antar att jag är annorlunda”, sa jag.
”Visst”, sa optikern och krängde ändå på mig glasögon för 3000 spänn, men det var mest för syns skull, som han uttryckte det, inte något annat skäl.
Word up, Anjo 
Begåvad. Det är du. Annorlunda. Är du tillika.Fascinerad. Är jag av ditt sätt att tänka. Och formulera dig.
Tack.
Det är jag som tackar, vilket härligt beröm.