När ord och bilder inte räcker till

Jag har funderat på det ofta (och även skrivit det i bloggen) – det här med att en bild säger mer än tusen ord. Och jag har, som den skribent jag är, poängterat hur ett ord säger mer än tusen bilder.

Att se en bild på någon du älskar, det berättar tusen historier, alla med tusen ord (eller mer). Det väcker tusen känslor på tusen ställen (eller fler).

Så är det, men det här är också sant.

Att höra din älskades namn (ett enda litet ord), berättar mer än tusen fotoalbum, alla med tusen bilder (eller många fler). Det lockar fram tusen minnen av tusen ögonblick (eller fler).

Men, ibland räcker inte orden till. Ibland är bilderna bara just bilder. Tillsammans, eller var för sig är de bara tomhet.

Blir de ändå till något är det bara dystert tonsatta minnen av något som var igår och förblir förfluten tid. Framtiden blir abstrakt, utsuddad och som ännu ett sår; ett som inte finns, inte kommer att finnas, men gör så fruktansvärt ont och skär igenom allt.

Alla ord som sägs är floskler, alla bilder bara bländverk.

Det är som att jag drar in luften från en heliumballong i hoppet att låta som Kalle Anka, och locka fram skratt, men när jag öppnar munnen är jag Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet som säger: jag är döden.

Det enda som hjälper är tiden, vissheten att bortom smärtan, såren, allt det onda – där väntar ett annat, gladare nu. Ett där ni kan le.

Men, den sanningen kan inte sägas nu. Inte ens den hjälper dem, den blir bara lika platt och tarvligt svartvit som bokstäverna på min skärm. Det är klarskrift på ett främmande språk som de inte förstår och talar. Inte idag.

Jag vill väva orden som jag alltid gjort, men alla länkar är den svagaste. Det finns ingen mening i det jag vill säga. Alla löften hade varit lövtunna och fallit förtvivlat med nästa sorgliga höstbris.

Så jag håller tyst. Håller om. Önskar allt annorlunda.

Och jag låter tiden slita i dem, våldsamt och elakt nu, men förhoppningsvis ömt och vårdande sen.

Jag säger inget, men knyter ett osynligt band som kan sträckas ut hur långt som helst.

Faller de mot botten – halar jag in dem. Tyst och omvårdande.

2 reaktioner på ”När ord och bilder inte räcker till

  1. Anjo, ibland undrar jag vad som är just, annorlunda.
    Annorlunda i ett tyst omntag. Det är endast mitt, men ändock.

    Nej, en bild säger inte mer än tusen ord…
    Ordet säger inte mer än bilden…
    Men, vad säger det om oss?

    Tomhetens eko – det finns bara inom oss, som söker…

    Det tål kanske att funderas på…

    /Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s