Telefonsamtal till bebis

[RING-RING]

”Da-da?”

”Hej, Svea, det är pappa som ringer.”

”Da-da … bababababa”

”Jag tänkte vi skulle snacka om det här att du är vaken mellan ett och tre på natten och sen är uppe och hoppar klockan kvart över sex på morgonenen.”

”Whoooooaaaah … aaaaa, aaaaa … da-da-da”

”Jag tycker inte att du bidrar konstruktivt till den här viktiga principdiskussionen, Svea.”

”Sprutt … sprutt … hahahahaha … sprutt”

[KLICK]

2 kommentarer

Under Vänner och familj

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

2 kommentarer

Under Vänner och familj

Allt är alla andras fel

Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.

Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.

Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.

Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.

Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.

Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.

Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.

Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.

Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.

Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.

Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.

Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.

Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.

Inte blev mannen bättre för det.

Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.

Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.

Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.

Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.

Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.

När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.

Två bröder.

Kain tittade på Abel …

4 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

Dansör i cementfyllda skor

Hon drar mig mot golvet
”Nej”, säger jag
Hon insisterar
Jag protesterar
”Jag måste gå på toa”, säger jag
Hon ger upp
Jag fullföljer lögnen 
Låtsas pissa … igen
Historien upprepar sig
Om och om igen
År ut och år in
Jag tittar på dem
Det rycker i mig
Något sliter åt andra hållet
Minnet av en tidig dans
Den totala inlevelsen
Skratten från flickorna
Var det femte klass?
Skratten ekar än
De är snabbstelnande betong
I mina längtande skor
Kväver rytmen
Tynger själen
Ett löjligt bagage
En väska med dubbla lås
”Dansa med mig”, säger hon
”Måste gå på toa”, säger jag
Några GT senare …
”Dansa med mig”, säger hon
Jag är fullare nu
Låtsas ge mig hän
Dansar som om alla ser mig
Alla andra som om ingen ser dem
”Jag måste gå på toa”, ropar jag
Smiter taktlöst mot nödutgången
Låtsas pissa ännu en gång
Tittar in i en spegel utan nåd
Där bleknar en dansör
I sina fula cementfyllda skor
Jag tänker för mycket
Och dansar för lite. 

3 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

Ett torterat barn är fler än 16400 flyktingar

I helgen publicerade DN en annons från Debattförlaget kring en bok som berör invandring och dess omfattning, kostnader med mera. Det skapade en rejäl palaver, DN beskylldes för rasism, debattörer dissekerade siffrorna och DN försvarade sig.

Jag tänker inte snacka om den där boken, med ett undantag. Boken påpekar nämligen att 16400 syrier fått uppehållstillstånd i Sverige under det treåriga inbördeskriget i Syrien.

Det var den mest glädjande siffran jag läst på sistone när vi talar Syrien.

Låt mig lista några andra siffror, hämtade från Oxford Research Group:

  • Antalet dödade i inbördeskriget: 113735 människor. Det är ungefär som att totalt utplåna alla som bor i Lunds kommun – ALLA!
  • Av dessa dödade är 11420 barn. Smaka på den siffran. Mår ni illa? De flesta har sprängts till döds.
  • 2806 barn har skjutits ihjäl.
  • Av dessa avrättades – ja, vi pratar om barn som avrättades – hela 764 barn.
  • Och, inte mindre än 389 barn har med vett och illvilja skjutits ihjäl av krypskyttar. Nästan 400 gånger har alltså en vidrig ursäkt till människa sett ett litet barn i sitt kikarsikte och tryckt av.
  • Slutligen finns det tydliga bevis för att minst 112 barn, inklusive spädbarn, har torterats och mördats. Läs gärna den meningen igen. Och igen.

Så många mördade och skändade barn. Jag vet inte vilken Gud de skyldiga bekänner sig till, men den Guden sparar inga platser i paradiset för detta avskum.

16400 är en hemsk siffra. Att så många tvingats ta sig hit med kanske några få ägodelar hoprafsade, men med ett otroligt tungt bagage i form av minnen, förlorade familjemedlemmar och alla de trauman krig för med sig – det är fruktansvärt.

Däremot kan jag inte för en sekund känna att deras närvaro här på något sätt kostar mig något av det liv jag lever, tvärtom – jag känner stolthet att vi kan hjälpa. Vi kan inte hjälpa alla, varje dag exploderar en oroshärd i världen, men det vi gör är inte för mycket. Vi kan aldrig rädda för många liv, aldrig investera för mycket i en bättre framtid för vår värld.

16400 syrier är här, det är en ytterst liten del av de över sex miljoner syrier som är på flykt i eller utanför sitt hemland.

De som antyder att 16400 är för många, kostar för mycket och inte har här att göra, jag kan inte förstå dem. För mig är ett torterat barn långt fler än 16400 flyktingar.

Vi i Sverige är vana vid att låta våra barn leka  utan rädsla för att en krypskytt ska mörda dem. Kan det någonsin kosta för mycket att ge andra barn och föräldrar den tryggheten?

Tack för ordet.

26 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Lämna en kommentar

Under Vardagsbetraktelser

Sagan om mannen som hade all tid

Det var en gång en man som hade all tid i världen. Han gjorde ingenting med den och sa jämt: ”Det kan jag göra senare, jag har all tid i världen, varför stressa?

Han sköt upp idag till morgondagen och låtsades som om det regnade. Ja, det vill säga förutom när det regnade. Då brukade han slå fast: ”så fort regnet upphör, då ska jag minsann ta tag i saker och ting.”

Sen kom solen och då tyckte han att han kunde få njuta av solen ett tag innan han tog tag i alla måsten.

Högen av ogjorda saker, ouppfyllda drömmar, bortsorterade tankar och oförlöst längtan växte bakom honom. Solen lös på den och skapade skuggor. Det blev som ett solur av påminnelser, allt längre skuggor som skar in i hans låt-gå-värld. Allt han gjorde var att flytta sig till en ännu solig plats.

När natten kom konstaterade han att det var för sent att fixa det där idag, men att det kom en ny dag snart och att han skulle göra det då.

Om det inte regnade.

Men, det skulle bara försena saken till dess att solen lös nästa gång. Dessutom, vad var problemet egentligen? Han hade all tid i världen. Varför stressa?

I resten av världen hade folk inte tid, eftersom mannen hade all tid. Det fanns ingen tid att stressa, smida ränker, gå bakom ryggar med vassa ord och knivar, slå andra i förebyggande syfte eller att hämnas. Det fanns varken tid att förlora eller tid att ta igen.

Fast, det var verkligen inte rätt att säga att det rådde tidsbrist. Det var något okänt här.

Folk var naiva och enkla. De log mot soluppgångar. Åt när de var hungriga. Kände aldrig kvartalekonomins förlamande vansinneskrav att få mer än någon behövde – nu! De blev arga, ledsna, men hanterade det. De älskade, förlät och gick vidare längs en väg som ledde någonstans, färdades utan förväntad och optimerad restid.

De tog genvägar för att hjärtat ville gå på äventyr och längtade till den där lustiga skogsstigen, inte för att smita runt hörn och komma fram fortare. Folk latade sig ibland, vilade när kroppen ville, gillade verkligen att gilla läget.

Samtidigt var benen fulla av spring hos både barn och gamla. Utan tidens följeslagare – karriärskraven, förväntningarna, gör-det-gör-det-gör-det, fastslagna stadier i livet – förstod ingen varför det kittlande gräset eller den krasande snön under fötterna plötsligt skulle undvikas till förmån för asfalterade eller grusade smala vägar.

Det fanns inga deadlines, ingen stress, men heller inga förseningar eller uppskjutna saker. Allt hände i nuet.

Mannen med all tid i världen skakade på huvudet och förstod inte hur de kunde suboptimera så hiskeligt. Sedan vände han sig bort och funderade på om han borde tända ett bål av allt ogjort. Det var höst på gång och han hade inte hunnit köpa varma kläder än. Han skulle, men något kom emellan. Han kom inte ihåg vad, men det var säkert något viktigt. Kanske var det hans väntan på bättre tider – trots att han hade all tid, så väntade han på bättre. Och nog fanns det sådana? Nog kom flygande sparvar in i munnen på den som väntade tillräckligt länge?

I resten av världen tappade träden allt. Folk huttrade, men tog på sig värmande jackor som matchade värmen de utstrålade. De åt sig mätta, men tillsatte inget onödigt till måltiderna. Istället för att backa de tomma tallrikarna backade de upp de som kanske bodde i en skuggigare dal där grödorna var vekare.

Fortsatt var det så att alla älskade gungorna och om några var trötta och feta och andra undernärda, då blev leken inte av. Och blev det inget gungande var det ingen som trodde att kunde ta igen det på karusellerna – alla visste att om man åt för mycket då kräktes man där.

Det pallades äpplen och päron – de blandades med gott humör, för övrigt. Folk hjälpte varandra att klättra till de söta frukterna istället för att slå andra till marken och stapla deras kroppar på hög så att de kunde klättras på.

Sorgen och döden fanns här. Men, ingen tid. Så tiden kunde inte läka såren. Det fick folk göra själva genom att minnas, gråta, berätta, minnas och föra vidare det som var så att det fortsatte.

Inte heller lärde sig barn tids nog. Därför lyssnade de vuxna klart på barnens historier och berättade sen sina. Bäst av allt, att stanna upp, lyssna utan tanke på vad man skulle svara (vilket sabbar lyssnandet) och hjälpa de små att förstå – det tog verkligen ingen tid.

Inget var perfekt eller maximerat i världen. Allt var som det var och blev utifrån att det sunda förnuftet tycktes lifta med såväl nordan- som sunnanvindar.

Det var en rätt så härlig tid. Eller, det hade varit en rätt så härlig tid om folk hade haft tid. Nu hade de inte någon tid, eftersom en man som inte gjorde något med den hade roffat åt sig all tid.

Livet var helt enkelt. Och det förblev väldigt bra.

2 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser