Cancersorgen i hans ögon

Hösten är vacker, men obeveklig.

Jag ser det i de nyss sprakande och ystert dansande löven som plötsligt håller om varandra i blöta och döende högar.

Och jag ser samma scenario i hans ögon.

Det var länge sedan vi sågs, vi borde ha så mycket att säga, men jag undrar hur mycket han hör egentligen. Han gör visst andra saker nu. Han och hans fru har dragit sig undan, förklarar han. Halva året utanför staden och så är det mycket tid i värmen när kylan hittar hit.

Vi pratar om mitt jobb. Han minns en där som dog. Kände jag henne? Nej. ”Jag har slutat läsa dödsannonserna”, säger han. Det kommer så överraskande. Så gammal är du inte, tänker jag.

Hans fru kommer förbi, hälsar tyst och fortsätter sedan planlöst att leta i butikshyllorna efter något. Vad som helst? Han ler mot henne och tittar efter henne.

När hon är utom hörhåll berättar han. Cancer. Hela sommaren var de på Jubileumskliniken.

”Det är ett jävla namn”, säger jag.

”Ja”, säger han. ”Men, oj vilken fin vård du får där.”

Jag tittar på honom. Det pigga leendet är svagare. Det grå har sprängt sig in överallt i håret. Han ser oerhört trött ut.

Han har cancersorg i sina ögon.

Jag tittar på henne. Hon verkar fundera på snacks nu. Eller så drömmer hon sig bort. Till tiden innan nu. Eller till en eventuell framtid.

Hennes hår är mörkbrunt. Det är så tjockt, så kraftigt. Och det ser så äkta ut.

”Jag hoppas ni får en skön resa till värmen i år”, säger jag till honom.

”Det blir ingen resa i år”, säger han och tittar mot henne. ”Kanske nästa år, om …”

Jag nickar tyst. Vi säger farväl.

Jag hoppas att deras höst bara har börjat, men det känns som om vintern redan gör sig redo för att dra in.

4 kommentarer

Filed under Vänner och familj

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser, Vänner och familj

Politikern och opinionssiffrorna

”Ja, du Åsa Lööfven-Reinstedt-Fridåfröjdlund, vad säger du om Sifos nya siffror som visar att ert parti går tillbaka med 2,1 procent?

”Det är bara en opinionsmätning och jag känner en tydlig medvind när jag talar med väljarna.”

”Fast, det här är ju en statistiskt säkerställd minskning?”

”Ja, fast det är ändå inget jag fäster mig vid, jag kan bara se till hur det är i verkligheten och där går vi framåt.”

”Men, här kommer visst en ny mätning från Novus. Där går ni framåt med 1,3 procent. Kommentar?

”Det här är ett tydligt tecken på att vår politik fungerar. Nu har det vänt, det är uppenbart.”

”Fast, ökningen ligger ändå inom felmarginalen.”

”Det här är en glasklar siffra. Vi går framåt. Inga tvivel om det.”

”Oj, här var det rykande färska siffror från SCB. Ni backar 0,9 procent i den stora undersökningen de alltid gör, den som är bombsäker.”

”Nu vill jag inte dra några växlar på en opinionsundersökning, den säger egentligen ingenting.”

”Stoppa pressarna. Enligt Ipsos går ni framåt 0,2 procent.”

”Det är inte förvånande. De här siffrorna är beviset för att vi verkligen har vänt skutan. Nu är det fullt i proppskåpet och lamporna är tända.”

”Men, vänta. Ipsos har gjort ännu en undersökning. Där backar ni 0,7 procent, trots att de frågade samma väljare som i den förra. Hur känns det?”

”Bra! För jag hänger inte upp mig på opinionsmätningar alls. De betyder inget. Jag vet att vi har ökat, kommer att öka mer och göra ett kanonval.”

”Demoskop säger -3,4 procent, det är katastrofsiffror och ni kan kana ur riksdagen, hur känner du inför det?”

”Jag tror inte att vi har hunnit nå ut med vårt budskap än, när vi gör det – då vänder det.”

”Fast, enligt YouGov har ni ökat med nästan fem procent. Hur förklarar du det?”

”Väljarna har tagit till sig vårt budskap, det är tydligt det. De här siffrorna känns precis i paritet med hur vi känner valvindarna blåsa.”

”Åter till studion.”

 

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Jag har tittat ut i en biltvätt den senaste månaden

Nja, inte riktigt. Men, det är så det har känts och sett ut (förlåt). Ett sår i vänster hornhinna blev inflammerat. Jag fick ett taskigt råd via telefon, gick hemma i fem dagar med rejäla smärtor och sen blev det allvarliga miner hos läkarna (varför kom du inte in direkt?). Att ligga med stängda ögon och få satans jävla ont så fort ljuset knackade på, dessutom när det var som varmast och skönast i somras, det var inte kul. Stort otack för det sjukvården, men från att jag kom in den 29 juli har det varit fint, om än oerhört frustrerande att det inte bara blir bra.

När inflammationen uppdagades följde två dygn med droppar varje timme (även nattetid), några strängar salva på det och stränga order om att hålla ögat stängt. Återbesök på det, det såg illa ut, till och med sämre. Remiss till akuten. Där var de lite mer positiva, men allvarliga. De bytte salvan mot en annan, drog ned droppdosen till varje vaken timme (yeah!) men slängde också in lite pupillvidgande droppar. Dessutom plåtades ögat och jag fick med en CD så att jag kunde åka på återbesök under min semester.

När jag besökte ögonkliniken i Kristianstad minskades dropparna till varannan timme (hurra), men i övrigt ändrades inget. Däremot suckade överläkaren över att ingen resistenstest hade gjorts på min bakterieodling. Vi kan helt kort nämna att någon skrapade mitt öga med något vasst. Inget kul!

Fortfarande såg jag uruselt. Det var verkligen som att sitta och stirra ut genom bilrutan i en biltvätt. Och solen var rätt ovälkommen, vilket nog jag var ensam om att tycka i kungariket.

Nästa besök visade lite framsteg. Men, den framgången var utraderad nästa gång. Istället för ett snabbt det-här-ser-bättre-ut-besök väntade 2,5 timmars behandlingar och väntan. Nya odlingar togs – och jag kan väl tillstå att när läkaren bad om ett främmandekroppsinstrument såg jag rätt läbbiga scener från ett rymdskepp och aliens framför mig.

Det pupillvidgande hade inte hjälpt. Så, här testades två tuffare varianter. De fick nästan pupillen att lossa från linsen. För att fixa det beordrades kokainsalvan fram. Det var en upplevelse. Nog om det. Huvudvärken när salvan klingade av kändes …

Hur som helst. Jag gick därifrån med recept på sex olika droppar och tabletter. 19 doser per dygn.

Besöket efter det – gissa vem som nådde upp till frikortsbeloppet?

Nu var det klart bättre, även om synskärpan var 0,1 (0,5 om de satte fast ett miniteleskop på ögat). Jag fick gå ned till 12 doser per dygn och behövde från och med nu bara hålla reda på fyra olika preparat med totalt kundovänliga produktnamn.

Där är vi nu. Nytt besök på onsdag. Och nu ser jag bättre ut. På nära håll vill säga. Att läsa något ett par meter bort är bara att glömma.

Så, nu kan jag skriva igen och det är tid för den här bloggen att explodera – herregud vad inlägg jag har på gång. Å andra sidan, sist jag sade det blandade sig hornhinnan i.

Vi får se hur det går … hoppas jag.

2 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

Min hornhinna hatar mig

Skrivarlusten är total. Jag känner hur det kliar …

… i vänster öga.

Känslan är alldeles för välbekant. Det skaver till när jag blinkar. Ett rödsprängt öga stirrar från spegeln snart efter det, och nog är det rätt så svullet redan. Ljuset är som en mobbare plötsligt. En titt mot dagsljuset är som att få en knytnäve i ögat.

”Det är ett ganska stort sår på hornhinnan”, säger doktorn. Jag visste det redan innan hon sa det. Gångarna från ögonakuten på Mölndal är långa. Jag tittar vart jag ska och blundar sedan några steg, tittar igen för att ta ut en ny riktning och går halvblind korridorerna fram.

Lapp för ögat, försöka med konststycket att lägga salva innanför nedre ögonkanten fem gånger per dygn (underlättas inte av svullnad och taskig, dimmig syn) under en vecka är vad som väntar. Sedan blir det bara salva en gång per dygn i en månad och därefter en annan salva i tvenne månvarv för att förebygga fler återfall.

Istället för en skrivande vecka blir det liggläge, smärta i vänstra ögat, trötthet i det friska ögat som får ta över allt jobb och tristess modell värre. Glöm att njuta av solen, värmen och det makalösa ljuset. Glöm tripper till Lygnern som frestar med +23. Glöm allt vad skrivande heter. Tystnad, stillhet och gärna lite skuggigt.

Nu är det lite bättre, men den här posten tog för evigt att plita ned. Jag är matt. Och inser att det är på väg att bli ännu en förlorad skrivardag. Får fundera ut nya idéer och ta fram diktafonen istället. Alltid något.

När jag vinner Nobelpriset ska jag ta emot det med enbart höger öga öppet, hör du det, vänsterögat? Va?

 

2 kommentarer

Filed under Mitt skrivande

Bloggen är inte död – länge leve bloggen

De senaste 14 månaderna har jag varit en ganska dålig bloggare och en än sämre romanskribent.

Däremot vågar jag påstå att jag har varit en fantastisk pappa och sambo.

Det tänker jag fortsätta med, men nu är det dags att också starta om den här bloggen och få fart på det andra skrivandet. 

Jag tror att jag det senaste året skrivit ett gäng böcker i skallen, allt från deckare till resor inom mig, från satirisk och sarkastisk science fiction till barnböcker (jag har till och med fått en propå från ett förlag om att jag borde skriva sådana).

Jag har funderat på hundratals blogginlägg om allt från lusten att hitta en ny planet för min dotter till hur Darth Vader skulle göra sig som öron-näsa-hals-doktor. 

Det mesta av tänkandet har skett nattetid, när jag vaknat till eller inte somnat efter en fantastisk dag med Svea och Teresia. Då har jag funderat, hittat vinklar, ingångar och annat. Det tänkta har sällan hamnat på pränt. Lyckligtvis minns jag mina nätter och har äntligen börjat sortera bland idéer och uppslag. En del har kasserats, annat ska masseras och en hel del ska publiceras.

Var redo. Det finns mycket vackert, ilsket, glatt, konstigt, längtande, surrealistiskt, roligt, allvarligt, undrande och annat som ivrigt försöker sparka upp porten till min blogg- och skrivvärld.

Då kör vi. Först lite roman och novell, sedan bloggande. Jag har mycket att berätta och fingrarna kliar.

 

4 kommentarer

Filed under Mitt skrivande

Kramdjurens första maj-tåg.

Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.

Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.

grupp 

11 10 09 08 07 06 05 04 03 02

… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.

01

6 kommentarer

Filed under Surrealism och ovanligheter