Min hornhinna hatar mig

Skrivarlusten är total. Jag känner hur det kliar …

… i vänster öga.

Känslan är alldeles för välbekant. Det skaver till när jag blinkar. Ett rödsprängt öga stirrar från spegeln snart efter det, och nog är det rätt så svullet redan. Ljuset är som en mobbare plötsligt. En titt mot dagsljuset är som att få en knytnäve i ögat.

”Det är ett ganska stort sår på hornhinnan”, säger doktorn. Jag visste det redan innan hon sa det. Gångarna från ögonakuten på Mölndal är långa. Jag tittar vart jag ska och blundar sedan några steg, tittar igen för att ta ut en ny riktning och går halvblind korridorerna fram.

Lapp för ögat, försöka med konststycket att lägga salva innanför nedre ögonkanten fem gånger per dygn (underlättas inte av svullnad och taskig, dimmig syn) under en vecka är vad som väntar. Sedan blir det bara salva en gång per dygn i en månad och därefter en annan salva i tvenne månvarv för att förebygga fler återfall.

Istället för en skrivande vecka blir det liggläge, smärta i vänstra ögat, trötthet i det friska ögat som får ta över allt jobb och tristess modell värre. Glöm att njuta av solen, värmen och det makalösa ljuset. Glöm tripper till Lygnern som frestar med +23. Glöm allt vad skrivande heter. Tystnad, stillhet och gärna lite skuggigt.

Nu är det lite bättre, men den här posten tog för evigt att plita ned. Jag är matt. Och inser att det är på väg att bli ännu en förlorad skrivardag. Får fundera ut nya idéer och ta fram diktafonen istället. Alltid något.

När jag vinner Nobelpriset ska jag ta emot det med enbart höger öga öppet, hör du det, vänsterögat? Va?

 

Lämna en kommentar

Filed under Mitt skrivande

Bloggen är inte död – länge leve bloggen

De senaste 14 månaderna har jag varit en ganska dålig bloggare och en än sämre romanskribent.

Däremot vågar jag påstå att jag har varit en fantastisk pappa och sambo.

Det tänker jag fortsätta med, men nu är det dags att också starta om den här bloggen och få fart på det andra skrivandet. 

Jag tror att jag det senaste året skrivit ett gäng böcker i skallen, allt från deckare till resor inom mig, från satirisk och sarkastisk science fiction till barnböcker (jag har till och med fått en propå från ett förlag om att jag borde skriva sådana).

Jag har funderat på hundratals blogginlägg om allt från lusten att hitta en ny planet för min dotter till hur Darth Vader skulle göra sig som öron-näsa-hals-doktor. 

Det mesta av tänkandet har skett nattetid, när jag vaknat till eller inte somnat efter en fantastisk dag med Svea och Teresia. Då har jag funderat, hittat vinklar, ingångar och annat. Det tänkta har sällan hamnat på pränt. Lyckligtvis minns jag mina nätter och har äntligen börjat sortera bland idéer och uppslag. En del har kasserats, annat ska masseras och en hel del ska publiceras.

Var redo. Det finns mycket vackert, ilsket, glatt, konstigt, längtande, surrealistiskt, roligt, allvarligt, undrande och annat som ivrigt försöker sparka upp porten till min blogg- och skrivvärld.

Då kör vi. Först lite roman och novell, sedan bloggande. Jag har mycket att berätta och fingrarna kliar.

 

4 kommentarer

Filed under Mitt skrivande

Kramdjurens första maj-tåg.

Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.

Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.

grupp 

11 10 09 08 07 06 05 04 03 02

… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.

01

6 kommentarer

Filed under Surrealism och ovanligheter

Telefonsamtal till bebis

[RING-RING]

”Da-da?”

”Hej, Svea, det är pappa som ringer.”

”Da-da … bababababa”

”Jag tänkte vi skulle snacka om det här att du är vaken mellan ett och tre på natten och sen är uppe och hoppar klockan kvart över sex på morgonenen.”

”Whoooooaaaah … aaaaa, aaaaa … da-da-da”

”Jag tycker inte att du bidrar konstruktivt till den här viktiga principdiskussionen, Svea.”

”Sprutt … sprutt … hahahahaha … sprutt”

[KLICK]

2 kommentarer

Filed under Vänner och familj

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

2 kommentarer

Filed under Vänner och familj

Allt är alla andras fel

Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.

Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.

Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.

Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.

Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.

Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.

Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.

Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.

Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.

Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.

Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.

Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.

Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.

Inte blev mannen bättre för det.

Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.

Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.

Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.

Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.

Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.

När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.

Två bröder.

Kain tittade på Abel …

4 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

Dansör i cementfyllda skor

Hon drar mig mot golvet
”Nej”, säger jag
Hon insisterar
Jag protesterar
”Jag måste gå på toa”, säger jag
Hon ger upp
Jag fullföljer lögnen 
Låtsas pissa … igen
Historien upprepar sig
Om och om igen
År ut och år in
Jag tittar på dem
Det rycker i mig
Något sliter åt andra hållet
Minnet av en tidig dans
Den totala inlevelsen
Skratten från flickorna
Var det femte klass?
Skratten ekar än
De är snabbstelnande betong
I mina längtande skor
Kväver rytmen
Tynger själen
Ett löjligt bagage
En väska med dubbla lås
”Dansa med mig”, säger hon
”Måste gå på toa”, säger jag
Några GT senare …
”Dansa med mig”, säger hon
Jag är fullare nu
Låtsas ge mig hän
Dansar som om alla ser mig
Alla andra som om ingen ser dem
”Jag måste gå på toa”, ropar jag
Smiter taktlöst mot nödutgången
Låtsas pissa ännu en gång
Tittar in i en spegel utan nåd
Där bleknar en dansör
I sina fula cementfyllda skor
Jag tänker för mycket
Och dansar för lite. 

3 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser