Politikern och opinionssiffrorna

”Ja, du Åsa Lööfven-Reinstedt-Fridåfröjdlund, vad säger du om Sifos nya siffror som visar att ert parti går tillbaka med 2,1 procent?

”Det är bara en opinionsmätning och jag känner en tydlig medvind när jag talar med väljarna.”

”Fast, det här är ju en statistiskt säkerställd minskning?”

”Ja, fast det är ändå inget jag fäster mig vid, jag kan bara se till hur det är i verkligheten och där går vi framåt.”

”Men, här kommer visst en ny mätning från Novus. Där går ni framåt med 1,3 procent. Kommentar?

”Det här är ett tydligt tecken på att vår politik fungerar. Nu har det vänt, det är uppenbart.”

”Fast, ökningen ligger ändå inom felmarginalen.”

”Det här är en glasklar siffra. Vi går framåt. Inga tvivel om det.”

”Oj, här var det rykande färska siffror från SCB. Ni backar 0,9 procent i den stora undersökningen de alltid gör, den som är bombsäker.”

”Nu vill jag inte dra några växlar på en opinionsundersökning, den säger egentligen ingenting.”

”Stoppa pressarna. Enligt Ipsos går ni framåt 0,2 procent.”

”Det är inte förvånande. De här siffrorna är beviset för att vi verkligen har vänt skutan. Nu är det fullt i proppskåpet och lamporna är tända.”

”Men, vänta. Ipsos har gjort ännu en undersökning. Där backar ni 0,7 procent, trots att de frågade samma väljare som i den förra. Hur känns det?”

”Bra! För jag hänger inte upp mig på opinionsmätningar alls. De betyder inget. Jag vet att vi har ökat, kommer att öka mer och göra ett kanonval.”

”Demoskop säger -3,4 procent, det är katastrofsiffror och ni kan kana ur riksdagen, hur känner du inför det?”

”Jag tror inte att vi har hunnit nå ut med vårt budskap än, när vi gör det – då vänder det.”

”Fast, enligt YouGov har ni ökat med nästan fem procent. Hur förklarar du det?”

”Väljarna har tagit till sig vårt budskap, det är tydligt det. De här siffrorna känns precis i paritet med hur vi känner valvindarna blåsa.”

”Åter till studion.”

 

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Jag har tittat ut i en biltvätt den senaste månaden

Nja, inte riktigt. Men, det är så det har känts och sett ut (förlåt). Ett sår i vänster hornhinna blev inflammerat. Jag fick ett taskigt råd via telefon, gick hemma i fem dagar med rejäla smärtor och sen blev det allvarliga miner hos läkarna (varför kom du inte in direkt?). Att ligga med stängda ögon och få satans jävla ont så fort ljuset knackade på, dessutom när det var som varmast och skönast i somras, det var inte kul. Stort otack för det sjukvården, men från att jag kom in den 29 juli har det varit fint, om än oerhört frustrerande att det inte bara blir bra.

När inflammationen uppdagades följde två dygn med droppar varje timme (även nattetid), några strängar salva på det och stränga order om att hålla ögat stängt. Återbesök på det, det såg illa ut, till och med sämre. Remiss till akuten. Där var de lite mer positiva, men allvarliga. De bytte salvan mot en annan, drog ned droppdosen till varje vaken timme (yeah!) men slängde också in lite pupillvidgande droppar. Dessutom plåtades ögat och jag fick med en CD så att jag kunde åka på återbesök under min semester.

När jag besökte ögonkliniken i Kristianstad minskades dropparna till varannan timme (hurra), men i övrigt ändrades inget. Däremot suckade överläkaren över att ingen resistenstest hade gjorts på min bakterieodling. Vi kan helt kort nämna att någon skrapade mitt öga med något vasst. Inget kul!

Fortfarande såg jag uruselt. Det var verkligen som att sitta och stirra ut genom bilrutan i en biltvätt. Och solen var rätt ovälkommen, vilket nog jag var ensam om att tycka i kungariket.

Nästa besök visade lite framsteg. Men, den framgången var utraderad nästa gång. Istället för ett snabbt det-här-ser-bättre-ut-besök väntade 2,5 timmars behandlingar och väntan. Nya odlingar togs – och jag kan väl tillstå att när läkaren bad om ett främmandekroppsinstrument såg jag rätt läbbiga scener från ett rymdskepp och aliens framför mig.

Det pupillvidgande hade inte hjälpt. Så, här testades två tuffare varianter. De fick nästan pupillen att lossa från linsen. För att fixa det beordrades kokainsalvan fram. Det var en upplevelse. Nog om det. Huvudvärken när salvan klingade av kändes …

Hur som helst. Jag gick därifrån med recept på sex olika droppar och tabletter. 19 doser per dygn.

Besöket efter det – gissa vem som nådde upp till frikortsbeloppet?

Nu var det klart bättre, även om synskärpan var 0,1 (0,5 om de satte fast ett miniteleskop på ögat). Jag fick gå ned till 12 doser per dygn och behövde från och med nu bara hålla reda på fyra olika preparat med totalt kundovänliga produktnamn.

Där är vi nu. Nytt besök på onsdag. Och nu ser jag bättre ut. På nära håll vill säga. Att läsa något ett par meter bort är bara att glömma.

Så, nu kan jag skriva igen och det är tid för den här bloggen att explodera – herregud vad inlägg jag har på gång. Å andra sidan, sist jag sade det blandade sig hornhinnan i.

Vi får se hur det går … hoppas jag.

2 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

Min hornhinna hatar mig

Skrivarlusten är total. Jag känner hur det kliar …

… i vänster öga.

Känslan är alldeles för välbekant. Det skaver till när jag blinkar. Ett rödsprängt öga stirrar från spegeln snart efter det, och nog är det rätt så svullet redan. Ljuset är som en mobbare plötsligt. En titt mot dagsljuset är som att få en knytnäve i ögat.

”Det är ett ganska stort sår på hornhinnan”, säger doktorn. Jag visste det redan innan hon sa det. Gångarna från ögonakuten på Mölndal är långa. Jag tittar vart jag ska och blundar sedan några steg, tittar igen för att ta ut en ny riktning och går halvblind korridorerna fram.

Lapp för ögat, försöka med konststycket att lägga salva innanför nedre ögonkanten fem gånger per dygn (underlättas inte av svullnad och taskig, dimmig syn) under en vecka är vad som väntar. Sedan blir det bara salva en gång per dygn i en månad och därefter en annan salva i tvenne månvarv för att förebygga fler återfall.

Istället för en skrivande vecka blir det liggläge, smärta i vänstra ögat, trötthet i det friska ögat som får ta över allt jobb och tristess modell värre. Glöm att njuta av solen, värmen och det makalösa ljuset. Glöm tripper till Lygnern som frestar med +23. Glöm allt vad skrivande heter. Tystnad, stillhet och gärna lite skuggigt.

Nu är det lite bättre, men den här posten tog för evigt att plita ned. Jag är matt. Och inser att det är på väg att bli ännu en förlorad skrivardag. Får fundera ut nya idéer och ta fram diktafonen istället. Alltid något.

När jag vinner Nobelpriset ska jag ta emot det med enbart höger öga öppet, hör du det, vänsterögat? Va?

 

2 kommentarer

Filed under Mitt skrivande

Bloggen är inte död – länge leve bloggen

De senaste 14 månaderna har jag varit en ganska dålig bloggare och en än sämre romanskribent.

Däremot vågar jag påstå att jag har varit en fantastisk pappa och sambo.

Det tänker jag fortsätta med, men nu är det dags att också starta om den här bloggen och få fart på det andra skrivandet. 

Jag tror att jag det senaste året skrivit ett gäng böcker i skallen, allt från deckare till resor inom mig, från satirisk och sarkastisk science fiction till barnböcker (jag har till och med fått en propå från ett förlag om att jag borde skriva sådana).

Jag har funderat på hundratals blogginlägg om allt från lusten att hitta en ny planet för min dotter till hur Darth Vader skulle göra sig som öron-näsa-hals-doktor. 

Det mesta av tänkandet har skett nattetid, när jag vaknat till eller inte somnat efter en fantastisk dag med Svea och Teresia. Då har jag funderat, hittat vinklar, ingångar och annat. Det tänkta har sällan hamnat på pränt. Lyckligtvis minns jag mina nätter och har äntligen börjat sortera bland idéer och uppslag. En del har kasserats, annat ska masseras och en hel del ska publiceras.

Var redo. Det finns mycket vackert, ilsket, glatt, konstigt, längtande, surrealistiskt, roligt, allvarligt, undrande och annat som ivrigt försöker sparka upp porten till min blogg- och skrivvärld.

Då kör vi. Först lite roman och novell, sedan bloggande. Jag har mycket att berätta och fingrarna kliar.

 

4 kommentarer

Filed under Mitt skrivande

Kramdjurens första maj-tåg.

Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.

Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.

grupp 

11 10 09 08 07 06 05 04 03 02

… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.

01

6 kommentarer

Filed under Surrealism och ovanligheter

Telefonsamtal till bebis

[RING-RING]

”Da-da?”

”Hej, Svea, det är pappa som ringer.”

”Da-da … bababababa”

”Jag tänkte vi skulle snacka om det här att du är vaken mellan ett och tre på natten och sen är uppe och hoppar klockan kvart över sex på morgonenen.”

”Whoooooaaaah … aaaaa, aaaaa … da-da-da”

”Jag tycker inte att du bidrar konstruktivt till den här viktiga principdiskussionen, Svea.”

”Sprutt … sprutt … hahahahaha … sprutt”

[KLICK]

2 kommentarer

Filed under Vänner och familj

Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

2 kommentarer

Filed under Vänner och familj