Minnesluckor

Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.

Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.

Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

Min penna är vässad på mitt sätt

När jag var liten ville jag bli serietecknare. Jag ritade massor av teckningar med Dr. Stork och skrev några hundra manus till strippar om en familj med en egensinnig tupp som humoristisk motor.

I en slags revisionism runt tioårsåldern försvann alla de dokumenten. Jag lade undan ritpennorna och började skriva bilderna med ord.

Det tänker jag inte sluta med, men runt årsskiftet fick jag tillbaka lusten att också teckna igen. Att komplettera skrivandet med skämtteckningar, att en dag bli färdig med ett barnboksmanus jag själv illustrerat, att med humor och satir hålla undan monstren som ryter från nyhetssidorna.

Sedan gick två terrorister in på en redaktion i Frankrike och mördade tecknarna.

Jag har aldrig längtat mer efter att rita än efter det.

Nej, jag vill inte rita bilder av någon profet. Det är gjort och kanske också förgjort. Jag lever stående utan att behöva försvara yttrandefriheten på ett sätt som inte känns rätt i mitt hjärta.

Så här är det. Jag har aldrig läst Charlie Hebdo. Jag kommer nog aldrig att göra det. Samtidigt som den tidningen stod för rätten att säga vad man vill tog den också uttryck som många ansåg rasistiska, homofobiska, islamofobiska och så vidare. Jag är ingetdera, men kan verka fritt ändå.

Förstå mig rätt – alla har rätt att rita vad de vill. Men, jag kommer aldrig att rita något som skymfar bara för att jag har rätten. Det behövs inte. Min penna ska vässas och häckla de som behöver häcklas (i både ord och bild). Mina ord och bilder ska belysa det som bara växer om vi låter locket ligga på.

Duckar jag? Vågar jag inte attackera vissa? Jo, men jag vill göra det på mitt sätt. Jag fördömer ondska i alla dess former. Att döda folk, oavsett om det sker i Guds namn eller för att du vill stjäla någons plånbok, är oförlåtligt. Men, jag behöver inte ställa mig i ondskans kikarsikte för att bevisa mitt mod. Jag lever stående ändå.

Jag minns hur jag blev galen över skämtteckningar om spårvagnskraschen i Göteborg. Inte skrattade jag åt serien där en pappa kom ut från sitt barns sovrum och sa att han var en ansvarsfull förälder eftersom han använde kondom. De som ritade det där får gärna göra det. Då som nu tycker jag att det där är rena skiten. Jag vill inte låta mina linjer eller ord bli sådana. Ord och bilder som bara hånar, sårar, förminskar, sparkar nedåt och förlöjligar utan att ha en vettig udd.

Det finns tillräckligt mycket i samhället som förtjänar att belysas. Allt från lokala politiker till det globala miljöhotet. Girighet och människans vanvett är en oändlig burk med svart bläck som bara väntar på pennan som doppas och för över tokigheterna till arket.

Jag har friheten och är tacksam för den. Mitt val är använda den på mitt sätt. Det kommer att förarga folk, men inte värre än att det väcker diskussion snarare än osäkrar vapen. Igår skrev en vän på Facebook att jag trampade i hundskit när jag önskade GT tidningsdöden. Vi är inte överens, och det behöver vi inte vara. Jag stryker inte någon medhårs, men har inte som mål att prompt få andra att resa ragg.

Att berätta det jag vill och tycker, det är så jag utkämpar min strid. Det är vad jag önskar med min pennas linjer. Att de berättar historier som skapar debatt, eftertanke, skratt och allt möjligt annat. Att de ramar in mina bilder istället för att bli dödliga skiljelinjer mellan fiender.

Jag är Anjo.

Till en död vän

Jag minns den där sommardagen. A ringde och berättade att du var död. Dimman föll. Ett härligt kalas några dagar senare räddade oss från att gräva ned oss. Kanske behövde vi just då en natt när mörkret bara föll när vi var berusade och inte förstod det.

Men du var borta. Glädjen var borta. En tom stol mitt på vår läktare. När jag vände mig om stod du inte där och muttrade över något eller ryckte förstrött på axlarna över det vi andra tyckte var världskatastrofer.

När jag gick omkring på kyrkogården, strax innan vi sade farväl till dig, tänkte jag att kyrkogården är en bok. Varje sten ett bokmärke som skvallrar om den otroliga saga som vilar just där. Samtidigt finns det ingen större lögn än gravar, ingen är djup nog att rymma storheten hos de vi förlorat.

Det var en vacker sommar, även om den dagen var dyblöt på flera sätt. Först föll regnet, sedan öppnade en krog extra tidigt för vår skull. Vi kunde bedöva oss; låta tårarna bli skrattgråt och blanda soliga minnen i det jämngråa som var den tyngsta dagen.

Det kom ingen befrielse. Det sägs att begravningar är en slags punkt. Men, din stol var lika tom nästa match. Det var lika märkligt att vända sig om och inte se dig. Ingenting blev bättre. Ingenting.

Först i näst sista hemmamatchen kunde vi leva en stund. Zohore (kom och gick efter dig) tryckte in trean och jag, Snickaren och dina Rambergsgrannar föll ihop i en galen hög. Det var – äntligen – ett ögonblick som var som förr. En kort och total glädje.

På annandag jul stod jag och V och lipade i ett bergrum. Håret hade bröllopsfest och efter snapsarnas vals kom tiden ikapp oss. Det vi bitit ihop kring. De ömma skämten om dig och dina påhitt kunde inte mota bort det ledsna då.

Det gör fortfarande ont. Fan, så ont. Men, nu ska du få höra. Vi köpte ditt årskort. Hela gänget chippade in. Du kan inte stå bland oss, men vi kommer att låna ut din stol till någon du gillar. Och vi behåller din plats för alltid, så att du aldrig riktigt, riktigt lämnar oss.

Blås av matchen. 
Det finns ingen tid kvar. 
Publiken ropar den älskade stjärnans namn. 
Men, han har lämnat planen för alltid. 
Aldrig har en förlust varit tyngre. 

Sov gott, älskade kamrat. Ta hand om himlen tills vi kommer.

 

Vår värld är inte ett schackbräde

Okej, det kändes lite så igår. Ännu ett vansinnesdåd. Tolv människor slaktade i Paris. Jag följde det via nätet. Läste för mycket. Såg filmen när en polisman bad för sitt liv och fick en dödande kula till svar. Sen såg jag en bild på honom när han levde, skrattade och log mot kameran. Det gjorde ont att förstå att han inte var mer.

Jag kände bara uppgivenhet. Som om den här världen bara är ett schackbräde där jag kanske står på en vit, ljus och vacker ruta, men där jag bara är en bonde som kan ta ett steg framåt, rätt in på en svart, mörk och dyster ruta.

Och när som helst kan någon annan hota mig, slå mig, eliminera mig för att försvara sin kung, sin Gud, sitt land, sin girighet eller helt enkelt sin ondska. Eller så slår jag till först för att försvara min kung, min dotter, min sambo, mitt land eller min otillräcklighet.

Jag läser kanske för mycket. Kanske minns jag för mycket.

76000 döda i Syrien i fjol – över 200 människor varje dag. Min syster var strax utanför Nairobi när shoppingcentret stormades. Breivik mördade dussintals och åter dussintals barn. Polis lämnar över 43 studenter till drogkarteller i Mexiko. Hundratals barn skjutna på en skola i Pakistan. Nästan 30 mördade i en amerikansk dito. Människosmugglare lämnar flyktingar drivande på ett ogästvänligt hav. Drönare som styrs med joystick från USA råkar döda några afghanska familjer istället för de verkliga måltavlorna. En man som åker till Syrien för att hjälpa får halsen avskuren i en propagandafilm.

Stopp!

Ni förstår att den där listan är så enormt mycket längre.

Ett schackbräde. Antingen står du på en vit ruta, eller så står du på en svart och slår blint mot en annan bonde för att den står på en ljus. Fast, fan vet om inte det är många som tror sig stå på ljusa rutor och slår de på de uppfattat mörka för att sprida sitt påhittade och falska ljus.

Bonde slaktar bonde. Bönder utan namn dräper andra bönder utan att veta vem, varför eller hur det ska ta slut. Eller så rusar någon av de tyngre pjäserna och slår ut dig. Asymmetrisk krigföring. Collateral damage. Ett bondeoffer. Gud sa till mig att göra så, eller om det var kungen, presidenten, generalen, någon av de sju dödssynderna eller kanske något av mina hjärnspöken.

Vem dog? Jag vet inte. Okej, då var det nog inte någon som dog då.

Jag var slagen igår. Så trött på allt. Så beredd på att bygga en gigantisk mur runt min ljusa ruta, väl medveten om att den skulle skuggas för alltid. Men, ändå. Redo att huka där, skyla och skydda mina närmaste. Gömma mig för allt.

Så kommer jag hem.

Svea är 20 månader. Hon skrattar åt filmen på teve. Hon äter kyckling, ärtor och pasta – visar stolt upp maten som jakttroféer. Hon tar mig i handen och vill leka i sitt rum. Vi ritar, bygger tågbana, kör med bilar, staplar Duplo som ett lyckat Babels torn. Hon läser Ludde kanin och kan säga (okej, lite som tvååringar uttalar saker) allt jag pekar på. Vi sjunger Vyssan lull och hon ligger på mitt bröst till hon är redo, då rullar hon över, säger ’Tea tåva’ och somnar.

Och när jag ligger i det mörka rummet rinner mörkret av mig.

Inte sorgen. Bara uppgivenheten.

Hon måste få se mer än min ruta. Hon är 20 månader. Hennes värld och hennes tid är här och nu, men också 75-80 år framåt och överallt.

När jag ser henne vet jag att världen trots allt inte är ett schackbräde. Det är en böljande galenskap; fantastiska berg med utsikt över både dödsskuggans dal och ängarna där jag lekt, där hon ska leka och där någon alltid ska leka.

Mörkret finns. Natten kommer så orättvist för alldeles för många. Stjärnorna önskade nog att de kunde vända vår värld ryggen ibland. Ändå stiger dess närmast utsände varje morgon. Tränger fram, värmer, tröstar och lyser så att vi kan se det som inte är mörker. Den skickar glittret som suddar ut den enkelriktade vägen till Hades.

Världen är inte ett schackbräde. Jag får fan inte tro det. Även om det på ett sätt vore lättare att lägga in allt i en fyrkantig matris där allt är svart eller vitt, gott eller ont, ljust eller mörkt.

Det är inte så.

Fast, visst är jag matt. Jag är tokmatt. Men, hennes kritor ritar på papperet – det är en banan säger hon när hon klottrat ett tag. Hon känner inga gränser. Jag får inte ruta in henne.

Jag pussar henne när hon sover och lovar mig själv att alltid hålla min penna vässad.