Det gråtande ordet naiv

Det var semesterns första skälvande timme. Jag hade förberett en skön viloplats för alla de skall och måsten jag hade adopterat. I fyra veckor skulle de få sova ut, återhämta sig och bara må gott. Vart och ett av dem hade fått en alldeles egen liten säng i min garderob. Långt bort från alla skränande deadlines, abrupta kursändringar och illa underbyggda förhastningssprickor som skapas i en ordmänniskas liv för att han tillåter det.

När jag burit in dem, bäddat ned dem och satt deras små väckarklockor på mitten av augusti, eller något liknande, hörde jag snyftningar från ett oansenligt hörn av garderoben. Jag hämtade en ficklampa och lös upp hörnet. Där satt ordet naiv och kurade.

”Hur är det fatt?”

”Jag är missförstådd, bespottad och mycket mer”, sa det lilla ordet.

Semesterlugn som jag var satte jag mig ned bredvid det och frågade om dess berättelse.

”Från början kommer jag från det latinska ordet nativus, vilket enligt svenska och engelska etymologiska ordböcker betyder medfödd, naturlig, äkta och sådant. Men, ändå använder folk mig som ett nedsättande ord. Folk som är naiva ses som halvidioter, lite korkade, oerfarna och knappt kapabla att fatta beslut, lite som småungar.”

”Min syn på dig är nog mer lik din”, sa jag.

Naiv tittade på mig och tackade, men sa i nästa andetag att en person inte räcker. Det handlade om att förändra allas syn.

”Å andra sidan, om alla var naiva i betydelsen barnslig, eller kanske ännu bättre som barn och tog till sig den innebörden, då hade det inte varit så illa, kanske?”

Det lilla ordet skakade på huvudet. ”Men, nu ser världen inte ut så. Naiv är den som är lite dum, inte den som är naturlig och vågar se på världen med oförstörda ögon och skulle folk trots allt tro på att den som är naiv ser världen med oförstörda ögon, då skulle de bara säga: vänta och se, snart ger han upp också.”

”Nu är du lite väl negativ, tycker jag.”

”Kanske”, sa Naiv. ”Å andra sidan har jag stått ut så länge nu. Och jag ser ord efter ord som känt sig lite utanför få nya, fina kläder och glömma bort mig. Jag vill betyda något annat, eller hyllas för den jag är.”

”Vilka ord pratar du om”, sa jag.

”Surdeg och Korvstoppning. Efter att i decennier ha varit lika med tråkigheter är de plötsligt heta som tusan, åtminstone i vissa delar av Sverige. Surdegen skickade ett vykort häromsistens, den bor visst på hotell numera. Och korvstoppning är så trendigt att det ordet aldrig hör av sig längre. Jag är nästan helt ensam.”

”Nästan?”

”Jag umgås en del med Långbänk, men han dricker för mycket och rabblar jämt saker som att nästa gång är det hans tur, han tror att slow food och långkok är hans biljett till de fina salongerna.”

”Du borde inte längta efter andras lycka och vilja vara någon annan, det känns inte naivt alls, mer avundsjukt.

Naiv rynkade på näsan. ”Inte för att klanka på någon, men Avundsjuka stinker. Han duschar aldrig, jag svär. Jag är inte sån.”

”Gaska upp dig nu.”

”Det är svårt”, sa Naiv. Jag har så mycket att ge, men används så fel.

Jag slöt mina armar runt ordet och viskade, knappt hörbart, att det räckte med ordet Naiv just nu. Strunta i alla andra ord. Naiv lugnade sig, blev sitt rätta jag och långsamt kände jag hur det kröp in i mitt hjärta och gjorde sig väldigt hemma där.

”Har du plats för oss nu”, sa ett insomnande Måste från sin säng i ett annat hörn.

”Så är det nog”, sa jag.

”Det finns inga monster under sängen, va?” Det lilla måstet lät lite orolig.

”Det enda monster som finns här är du och dina glädjelösa polare. Sov nu. Länge.”

Jag stängde dörren och gick ut på gården. Naivt målade jag den dittills grå semesterhimlen klarblå, lade till ett par små puffiga moln, mest som dekoration – de hade inget att göra där alls – och avslutade med en stor leende sol. Semestern fortskred.