När ett barn dör

När en förälder dör är det som om barnet tappar en heliumballong. För varje steg det springer för att komma ikapp flyr ballongen längre och längre bort … rätt ut i en evighet där alla moln är frågetecken.

När ett barn dör är det som om världen försvinner. Allt som finns kvar är en oändlig rymd av fjärran stjärnor. Och vart du än tittar tänker du förtvivlat: Är den stjärnan mitt barn? Flämtar den av sorg? Vakar den över mig? Du faller, faller, faller, men det finns inget slut.

När ett barn mördas släcker någon stjärnorna. Allt som finns kvar är ett fullständigt mörker. Förutom ett ännu mörkare töcken som kväver dig och river i ditt hjärta med en ännu mörkare och förgiftad gripklo. Och allt som håller hjärtat kvar är den svaga pulsen som viskar:

Hon har somnat tryggt i nästan elva år.

Han har somnat tryggt i drygt åtta år.

Det skingrar mörkret och gripklon är plötsligt en vanlig fågels klor, en fågel som förtvivlat skriker ut sorgen över vansinnet, men samtidigt låter solen glänsa på sina fjädrar.

Hon har vaknat tryggt i nästan elva år.

Han har somnat tryggt i drygt åtta år.

De är kvar.

Jag är kvar. En heliumballong fäst i det stadigaste ankare.

Livet vinner tårögt en gång till.

Alltid solnedgång, aldrig död

Filminspelning pågår står det på skylten.

Jag går på kyrkogården i kvarteren där jag levde mycket av mitt liv, innan jag verkligen fann livet och lyckan.

Det är intressant. Fastän varje sten här är orubbliga bevis på att livet tagit slut har jag alltid älskat den här platsen. När jag bodde i Kålltorp korsade jag alltid Östra Kyrkogården på morgnarna för att ta bussen vid Redbergsplatsen.

Fåglarna, träden, blommorna, humlorna här bryr sig inte om döden. Deras ljus, dofter, färger och melodier överröstar alltid ekot av de tårar som dröjer sig kvar när ännu ett begravningssällskap lämnar kvar ännu en sten som en slutpunkt för långa och korta liv.

Det är fint att en film spelas in här. För även om det råder stillhet här så är det ingen stillbild. Dess liv förtjänar att vara evigt.

Här är berättelser i tusentals. Namn, titlar, olika stenar, minneslunder. Den där nallen som skulle kramats av den lille pojken istället för att pinas av vinden. Den färgglada snurran som berättar för alla att här vilar hon som aldrig fick springa. Saknad, sorg, men mer än något annat – kärlek och minnen.

Det är ingen lycklig plats, men det är en vacker plats. Och den pågår.

När filmgänget har åkt hem fortsätter filmen här.

Och jag tänker på något av det vackraste jag läst i hela mitt liv.

Jag satt i en bänk i Engelska Kyrkan i Göteborg. Framför mig fanns en minnesplakett. Den berättade om en man som lämnat det här livet.

Men, det stod inte när han föddes och dog. Datumen berättade om hans soluppgång och solnedgång. Det bjöd in till något mycket finare än det torra konstaterandet att någon är borta. Det gjorde mig nyfiken på honom, hans historia – och fick mig att tro att det kanske finns en fortsättning.

Solnedgång … det låter som en kort vila innan nästa dag tar vid. Nästa soluppgång och nästa chans att le mot de som ler mot dig. Ingen punkt som inte följs av en ny mening, snarare en cliffhanger och bladvändare.

Mitt liv står i zenit nu, men en dag (om väldigt många dagar) väntar min solnedgång. Aldrig död däremot.

Att gå mot solnedgången är som att vara i historia utan slut. Så som det borde vara. Du går mot en horisont som följs av flera.

I det lilla kapellet på kyrkogården komprimeras ett långt liv till några stunder av tystnad när folk stannar vid kistan.

Jag tänker att det är strax efter solnedgången.

Nu tomatkrossar jag prokrastineringsguden

Pomodoro är en ypperlig teknik jag nyttjat länge i jobbet. Jag fokuserar tungt i 25 minuter, sen slutar jag tvärt i några minuter, oavsett om jag har flow eller ej.

Nu är det dags att ympa in den i mitt eget skrivande – de där böckerna jag skrivit i huvudet i många år, men tack vare en fantastisk förmåga att prokrastinera inte fått ned på pränt.

Det är för övrigt intressant att så många med författardrömmar är så bra på att skriva det ordet istället för att exempelvis skriva det var en gång.

Så, här kommer det grandiosa proklamerandet:

  • Från och med idag, 29 mars 2024, är min prokrastineringsbonanza över. Det är dags att ersätta app, app, app med skriv, skriv, läs, skriv.
  • Om jag inte 29 mars 2025 har skrivit klart ett par av alla de myriader av böcker som simmar runt likt nykläckta ankor i min centraldator – då är det ett misslyckande.
  • Om jag inte 29 mars 2025 har fått minst ett förlag att nappa på dessa och sagt: ”vi ger ut dem, här har du kontraktet och option på mer, mer, mer” – då är det högst förvånande.

Hög svansföring? Vem fan tror du att du är?

Okej, kasta frågorna över mig bara. Jag har slösat rätt mycket tid på att läsa tips, så-här-gör-du och viva Jante-porr i författargrupper där de som skriker högst är mest okända.

Mitt svar?

Jag är Anjo. En gudabenådad författare. Snart även på papper.

Med ödmjuka hälsningar inför uppdraget att förvandla det vita arket till magi.

Anjo.

Ett ord, en skärva i taget

Du måste ta hand om din hälsa, din familj och ditt jobb. I den ordningen.

Kanske inte ordagrant, men något i den stilen sa förre SÄPO-chefen Klas Friberg i dagens Nyhetsmorgon på TV4.

Det träffade mig stenhårt.

Och inte minst känner jag att det återupptagna bloggandet är det som fattades för att jag fullt ut ska kunna säga att jag tar hand om min hälsa. Vilket gör att jag kan bli bättre både som pappa och make samt yrkesman.

Okej, en viss ökning av träningsfrekvens och minskning av felaktigt kostintag
hade väl inte varit så dumt, men nu ska vi inte sabba en bra story.

I många år var det här en daglig ventil för mig. Sen slutade jag nästan tvärt. Jag var för lycklig för att skriva, sa jag.

Nu är tiderna sämre, va?

Men, jag mår 2/3-delsbättre än någonsin

Jag står där i hagel och ösregn när dottern tränar fotboll. Jag kuskar runt med sonen när han gör detsamma. Jag applåderar innebandy och gymnastik. Jag bor i ett hus med dem och min livskamrat.

Jag har avancerat på jobbet. Ny titel. En stol i ledningsgruppen. Det går bättre än bra för oss i tider när andra ser siffrorna skifta från svart till rött.

Så, jag borde begrava bloggen. Varför är jag här igen?

För, det har alltid funnits en tomhet inser jag nu. En förnekelse av det som gör mitt avskärmade jag lyckligast och ger mest energi åt de andra.

Bloggen. Mina ord. Mitt skrivande.

Jag tror att bloggen är mitt hemliga vapen som AI aldrig kan slå. Den öppnar en kanal till ett inre så märkligt och så självklart. Den sätter mitt trötta och gråa i ett annat ljus. Den tonsätter tystnaden jag vrålat ut för länge.

I så många år såg jag varje dag skärvor. De blev diamanter här. De bildade en slags mosaik i min själ. Nära där vi bodde förr fanns en tråkig gångtunnel. Sen kom mosaiken dit. Exakt så kändes min själ när bloggen frodades.

I så många år efter det har jag bara begravt skärvorna. Rädd för att de var bitar av skrattspeglar. I stället har de blivit så vassa som små skärvor kan vara. Och de har skurit sig djupare och djupare in.

Jag läker.

Ett ord i taget.

Tack, konstapel Friberg.

Har någon sett Maja?

Det är en onsdag i senare hälften av mars som klätt ut sig till början av november.

Dimman har ingenstans att ta vägen, så den hänger kvar mellan innerstadshus där allt fler fönster anammat trenden med brunpapp och texter om ledig lokal.

På ett elskåp, som gjort för just det här, sitter en lapp. Dränkt av regn, dropparna kvar som tårar.

Har någon sett Maja? Flickan på bilden är hittad redan. Tragedin berättad. Den är en snart arkiverad nyhet, men ett vidgande sår för hennes nära.

Som förälder river tankarna runt. Vad hade jag gjort om mina barns namn stod på en sån lapp? Om jag hade tittat ut över min lilla del av världen och insett att i dess närhet fanns oändligt med platser de kunde försvinna på.

Lappen sitter där, ett rop på hjälp rätt ut i en rymd utan början, men där allt hopp tagit slut.

Regnet hittar fram ännu lite till; det är ett ihärdigt men ytterst fint sandpapper.

Dimman gör en Heimlichmanöver på min själ, men verkar inte fatta att den ska släppa taget ibland.

Det finns ingen sol i den här stunden.

Mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då

Han traskar in innan jag ens hunnit somna. Den lille prinsen förvandlas till en bläckfisk och dubbelsängen är ett trångbott akvarium.

Hon vaknar och går på toa strax efter midnatt, sen behöver hon hjälp att somna. Jag är hjälplöst vaken när hon snabbt återvänt till drömmarnas värld, guidad av nalle.

Jag önskar att mina ögonlock var ridåer som drogs för nu, men istället glider de isär och ännu en akt av sömnlöshetens tragedi, en akt i 3–4 år, fortsätter. Jag somnar som bäst alldeles för nära inpå väckarklockans okänsliga plikttrogenhet.

Jag tittar ut genom bussrutan och ser konturerna av en skuggvarelse. Så trött, så trött, så trött, så vaken …

På med fasaden. En lastbilstank kaffe till. Åtta timmar till jag inte får vila igen.

Vintertid är det lite lättare, då är det mörkt när bussen tar mig hem igen. Ibland släcker föraren belysningen inne i bussen när vi är på motorvägen och jag får en very-limited-powernap. Men ändå …

Maten är inte till belåtenhet, förstår jag på henne. Han äter kvällsmat som om det inte finns någon morgondag (även om han kunde sitta där till i morgon). Jag borde tvätta, skriva på boken, andas ut, titta på tv, ladda av, hänga med min älskade livskamrat, träna, måla, städa … andas.

Och jag minns nätterna med nattkaffe på balkongen i Olskroken efter ännu en kväll där jag inte kunde bestämma mig om morgondagen skulle domineras av bakfylla eller kramp i skrattmusklerna. Hur jag trodde att det var livet ändå.

Att stå där, mer än småfull i flera år, och titta mot stjärnorna. Fast, jag gick alltid in precis innan de klumpade ihop sig och bildade: Väx upp.

Han berättar något fantastiskt han lärt sig i skolan, läser läxan, svarar på frågorna och kryper tätt intill när vi tittar på en film om hur man rengör maskiner på djupet.

Hon vill att jag hittar på en saga när hon ska sova och berättar att hon älskar mig. Sagan handlar löst om det hon varit med om, jag försöker smyga in lite smarta uppfostringstricks, och sen lyssnar vi på avslappnande musik till hon är så trygg som bara barn kan vara.

Min livskamrat stryker mig över kinden när jag kryper ned klockan kvart-över-för-sent-som-vanligt.

Kanske kommer bläckfisken i natt.

Kanske behöver prinsessan gå på toa.

Två återkommande påminnelser om hur mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då.

Vill skriva mig vilse igen

Hej, gamle vän.

Vi sprang vilse tillsammans, men har vi någonsin varit mer hemma än under de åren?

Du var min magiska luftmadrass på ofiltrerade resor i ett universum där inget var omöjligt och mitt liv en blandning av tydliga essäer och surrealistiska tripper som ingen förstod.

Hur många gånger har jag lovat att blåsa upp dig igen, men andats ut så långt bort från dig som möjligt?

Vi gör ett försök igen.

Jag tror läsekretsen är borta.

Men det är okej.

Det handlade alltid om dig och mig ändå.

Låt oss hitta vilse igen.

Mitt språk behöver det.

Och jag har så många oberättade historier att berätta.

Omstart, avsnitt tusen

Skit i konventionerna. Om jag inte har tid, hur kan jag då ha tidsbrist?

Det där jag aldrig skrev

De där penseldragen jag ville måla i bloggen och annorstädes

De där historierna som bara rusar runt i mitt huvud
… de är som vildhästar på en nedsläckt friidrottsarena

Släpp dem fria.

Släpp mig fri.

Om gränsen exploderar

Hur kan jag någonsin begränsas igen?

… jag doppar pennan i TNT-bläck

Och jag är lika försiktig som en berusad elefant.