Det har varit en lång, hård, kall och så vidare vinter i Göteborg. Alla har huttrat, halkat, svurit och förbannat den. Ja, alla utom munken då.
Jag möter honom ibland när jag går till jobbet. Alltid klädd i den typiska buddhistiska munkklädseln. Okej, under vintern har han haft lite mer lager på lager och skippat sandalerna till förmån för riktiga skor. Två saker har däremot varit konstanta. Dels färgskalan, en blandning av brunt, brandgult, mörk senap och liknande, dels hans ständigt fridsamma uppsyn.
Idag såg han för första gången sammanbiten ut. Och, något så in i bänken frusen. Det fridfulla hade givit vika för den där plågade blicken vi alla har när vi inser att det är för kallt och för långt att gå, men vi kan inte vända om för vi har redan gått för långt.
Idag var det som om han slutligen insett att vägen till Nirvana knappast går längs Anders Perssonsgatan i Gårda. Åtminstone inte i slutet av februari när snön fått nog av kylan, dragit sin kos och bara lämnat ett kallt, grustäckt och själlöst helvete på trottoarerna.
Idag ville han slutligen ge stora korgen (Mahayana) korgen och istället gå över till den hittills okända buddhistiska inriktningen tropiska stolen (Merängärna).
Idag kunde inte ens hans övertygelse rädda honom från den ondska som SMHI:s trollkarlar pumpar in i Sverige mellan november och mars.
Det är nog lättare att vara religiöst och filosofiskt beroende på sommaren, tror jag.
Word up, Anjo 
Eller ser han det som en prövning, och njuter av smultronsaften han belönas med i sommar för att han stod ut där i vintern. Med all sin tro.
Jag möter också den där munken på vägen till jobbet ibland. Funderar alltid över var han kommer ifrån. Vart han är på väg. Om han finns på riktigt.
Han är ett vardagsmysterium.
Åsa – bra fråga, fast dricker buddhister smultronsaft?
Samtidigt – ett av många i denna märkliga värld, där varje vardag är en annan dag