Jag skulle ju bara …

… prova en liten högtidsdräkt för herrar.

Fem och en halv timme senare har jag fått fantastisk middag, glass med hallon och chokladsås, utsökt vin och gottgott öl av David och Eva. Vi har pratat om allt ifrån vikten att våga sätta sig själv i första rummet till hur många gånger man sett Stjärnornas Krig. Harry, som tidigare har haft nästan 40 grader, blandar trötthet med dogfights och till sist har jag gått med på att föreläsa om reklam i november, förklarat vilka problem min bransch har, hur kass fotbollen är och känt en skräckblandad beundran inför Eva som trappar ned längden på sina träningspass inför Lidingöloppet – den här dagen hade hon bara sprungit 18 kilometer …

Jo, jag provade fracken för övrigt. Ingen katastrofprovning, även om vi var broderligt överens om att David är mindre än mig.

På vägen hem ringer jag stormtrupperna i Majorna. Ingen vill gå ut med en peppad Anjo. Så, jag sätter mig på en gnisslande spårvagn österut.

De går på vid Chapmans torg. En trio som har en tydlig anförare. Hon har för kort kjol och visar för mycket trosor för alla. Hon har för mycket attityd och för hes röst för att vara så ung. Hon är för liten när hon tyst säger till killen hon ringer att han är för snygg för henne. Sen lägger hon på och blir chefen igen. Hon kontrollerar läppstiftet mot vagnens ruta och försöker fixa det med hjälp av någon reflektion på iPhonens baksida.

Den tystaste i trion tittar ut i natten. Den tredje har en jättearg frisyr som är en verklig kontrast till hennes mjuka dalmål. De ramlar av vid Avenyn.

Då har redan ett ungdomsgäng kastat ett stort staket på vagnen och flytt in i Haga. Föraren stannar inte ens. De enda som bryr sig är det ordentliga gäng i min ålder som gått på. De har stått i kö för att stämpla sina kort och noga väntat på grönt ljus. Flickan i mitten är så blek och hennes hårfärg är totalt obestämbar.

En biljettkontroll och elva snubblande småkillar med smuggelöl senare går jag av. Jag ser hur det görs reklam för säsongens vaccin – preflucel – och en av de viktiga skälen att köpa det är det inte är någon adjuvans. Jag har ingen aning om vad det betyder, men undrar hur många pendlare/nattsuddare som: A: ser det, B: orkar bry sig, C: har skuggan av en chans att komma i håg det om de nu inte har Moleskine som mig.

I gatuköket, en sista och väldigt onödig anhalt, står en kvinna som tycks ha haft några tuffa år. Det märks i blicken och det noggranna utförandet av jobbet, tänker jag. Hon verkar så glad över att ha fått en god fortsättning. Hennes flit kompenserar för det onödiga kaloriintaget, intalar jag mig, och släntrar nöjt nedför backen – lätt vinmarinerad som den retsamma rösten i telefonen konstaterat.

Jag skulle ju bara prova en frack. Det blev en inspirerande kväll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s