Resenär i själen

Varje gång jag reser undrar jag: är kanske resan mitt hem?

Om jag aldrig kommer fram, bara stannar till vid stationer ibland, kanske ska jag då aldrig komma fram. Kanske är ändpunkten inte målet alls. Kanske är resan min dryck.

Det finns stunder i allt ljus när mörker kikar in genom fönster. När tystnad efter skratt tar tomheten i hand och leder den in i mitt rum. Då behöver jag ett tåg och en biljett till vart som helst. Att bara se mängder av platser, byar, städer och ängar flimra förbi är min  medicin och min lindring då. Att få se allt som inte tomhet är.

Så många vägar det finns som försvinner in i trolska skogar jag inte kan namnet på. Så många äventyrliga dalar det finns att besöka. Kanske är verkligen resan mitt hem och alla platser jag besöker, även älskade Göteborg, bara tillfälliga utflykter och picknickängar. När picknicken är slut och molnen håller undan solen, då reser jag – och det kanske är så det ska vara.

Jag älskar allt: skrikiga barn, kära par, pladdriga damer, hemska ringsignaler, snarkarna, skakiga bistrovagnar, för mycket bagage, förseningar, ankomster.

  • Var är min perrong?
  • Var går jag av?
  • Vad står det på min biljett?
  • Om jag saknar retur återstår bara tur, väl?

Dialekter. Förväntan. Förvirring. För många samtal som pratas för högt. Glimten av en vacker flicka mellan sätena framför mig. Pendlare. Äventyrare. De blasé och de storögda. Underbart.

Jag älskar den taskiga täckningen, att skriva mig igenom vårt land för hand, istället för att berätta blint för Facebook var jag är. Jag är bortom twitter, jobbmejl, Gmail och resten av nätet. Jag är strax utanför en stad. Jag är hemma här. Och där. Nedkopplad, avkopplad och så laddar jag sakta om och upp igen.

Det behagliga susandet från tåget när jag tittar ut och ser något annat än mitt vanliga vackra på andra sidan fönstret förför mig.

Utan elakhet tittar jag på schabloner, hör finns-det-svenskt-kaffe-resenärer oroa och roa sig på sitt äventyr. Ingen cynism, sarkasm eller dryghet lämnar mitt hjärta. Jag ler. Jag är hemma. De är så välkomna hem till mig.

Ett kapitel i min bok är som denna färd. Söderut eller åt ett annat håll, om himlen vill, går den. Det är en vacker resa, som den här. Den är fundersam, utan gupp. Förändringarna som annars larmar, stör och kör febriga bilkaravaner för att med signalhornet hylla min seger – de är tysta och sorteras in i min själ som böcker på ett bibliotek. Jag ler, lutar mig bakåt, ser framåt och hittar inga sidoeffekter alls.

Jag hoppar av tåget. Nästa anhalt på utflykten väntar. Det blåser kallt. Jag är varm inombords. Det jämnar ut sig.

 

2 reaktioner på ”Resenär i själen

  1. Åh du älskar också att åka tåg! Förstår din känsla, men är en betydligt mer cynisk resenär än du, Glömmer aldrig när jag satt mittemot en man med svår Tourettes fyra timmar i sträck. Kände nog mer panik än välvillighet då. Men förstår inte alls dem som hatar tågresor, för mig är det en viktig del av själva resan, och en stund som bara är min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s