Jag börjar dagen med att nästan spotta ut morgonkaffet. Flera personer har gripits av polisen i Göteborg – misstanken är förberedelse till terrrorbrott.
Allt det där snacket igår, det diffusa meddelandet från polisen: känn ingen oro, men var vaksamma. Är det sant? Säpo uttalar sig, det finns en särskild stab. Herregud, är vi slutligen där? Är vi slutligen en av de där platserna där någon vill explodera en bomb och slita sönder vem som helst av ingen som helst anledning alls?
Jag hoppas att hotet är falskt, att det uttalats av oförstånd, inte av övertygat vansinne.
Det kommer att vara fler poliser än vanligt i Göteborg idag. De jagar något som är osynligt, men så närvarande – hotet.
I en annan del av den här staden döps min brorson. Alla jag älskar gränslöst är där. Skratt, leenden, kamerablixtar och alla i sina finaste skepnader. Williams dag.
När jag somnar i natt vill jag le åt bilderna kameran och mitt sinne tar idag. Bladet som heter 30 oktober 2010 i dagboken ska bli en dag när mina finaste är nära mig och när jag är nära dem. Orden jag ska skriva är de mjukaste och mest hoppfulla. De ska berätta om en ännu vackrare morgondag. För min mor, för min far, för mina syskon, för mina svågrar och svägerskor, för syskonbarn … och just idag lite extra för William som knappt har börjat rita sin bok.
Det blir en dag fylld av något osynligt, men närvarande – kärleken.
Och förhoppningsvis en dag där hotet förblir tomt.
Åt helvete med 11 september…
Dagen då allt förändrades.
Glad när jag läser längre ner vad du skrivit.
Lycka, värme – vackert, Anjo!
/Marie
Tack, Marie. Det blev en oerhört varm dag.