Etikett: IFK Göteborg

Den rosa nallen

Förra veckan, torsdag. De står utanför Migrationsverkets lokaler i Gårda. En familj som väntar på att dörrarna ska öppna. Barnen kommer ut från porten mittemot. Någon har låtit dem värma sig. Vid fasaden står deras packning. Några nötta väskor, ett par bärkassar. På toppen av dem en stor, rosa nalle. Kanske är det allt som finns kvar av deras ägodelar.

Vi spolar framåt ett par dagar. Tomheten lyser i våra ögon. Vi har precis förlorat guldet på Ullevi. Folk strör ordet runt sig. Det alldeles för stora ordet. Katastrof. Katastrof. Katastrof. Jag har själv använt ordet för ofta. Det är skit, men just skit.

Sen rinner det undan. Några barer senare är jag hemma igen. Besviken, men hemma. Somnar i sängen med tvååringen alldeles intill mig. Hennes lilla hand lägger sig på mitt bröst och hon verkar så lugn. Allt är bra. Allt är som det ska. Jag rullar matchen på näthinnan. Men, det går över. Det kommer fler säsonger. Tvååringen sover tryggt. Hennes lillebror väntar på att få komma ut. Allt är bra. Allt är som det ska.

Hos oss, vill säga.

Kanske sover flickan med den stora, rosa nallen någon annanstans i min stad. Eller så har de redan åkt vidare. Jag ser nallen framför mig där och då. Tänker att den jobbar hårdare än någonsin nu. Den är i ett främmande land, men hinner inte vara rädd själv. Den måste trösta den lilla. Hon som sover, och kanske drömmer om en raserad värld, döda vänner, förlorat hopp och allt som inga barn ska behöva uppleva. Allt är inte som det ska. Inget är bra. Även om det är så mycket bättre för henne än de som sover för alltid. Dödade av bomber eller slukade av havet. Bortvisade av en rik kontinent som känns allt fattigare inombords. Som bygger murar för att bevara sin tomhet intakt.

Jag undrar ibland om inte nästa toppmöte om Syrien borde få lite andra besökare än sist. Kanske borde flickan sitta vid bordet tillsammans med den rosa nallen och bara ställa en enda fråga: Varför gör ni så här?

Och jag tänker. Precis som jag tänkt så mycket sedan jag vaknade upp i den här flyktingkatastrofen och insåg att det räcker nu.

För dig, Svea. För dig, lillebror. För dig, flickan med den rosa nallen. För alla barn som för alltid vilar någonstans där våra själar skamset stoppar om er och viskar förlåt oss för att vi inte räddade er. För er, för alla barn måste jag göra mer.

Det finns ett kall i allt jag vill göra från och med nu. Jag bygger långsamt en idé, en väg som kommer att få mig att kämpa hårdare än jag gjort förut. Ofta har allt varit för enkelt för mig, jag har gått på sparlåga och ändå klarat mig med bravur. Det här är nästan omöjligt. Men, just därför måste det göras.

Jag måste bidra till en bättre värld, rosa nallen. Så att du blir den där efterlängtade kompisen som flickan kan prata med. Så att du slipper bli hennes enda fyr i en förstörd evighet.

Det finns så många rosa nallar. Jag måste hjälpa er.

Fortsättning följer …

Till en död vän

Jag minns den där sommardagen. A ringde och berättade att du var död. Dimman föll. Ett härligt kalas några dagar senare räddade oss från att gräva ned oss. Kanske behövde vi just då en natt när mörkret bara föll när vi var berusade och inte förstod det.

Men du var borta. Glädjen var borta. En tom stol mitt på vår läktare. När jag vände mig om stod du inte där och muttrade över något eller ryckte förstrött på axlarna över det vi andra tyckte var världskatastrofer.

När jag gick omkring på kyrkogården, strax innan vi sade farväl till dig, tänkte jag att kyrkogården är en bok. Varje sten ett bokmärke som skvallrar om den otroliga saga som vilar just där. Samtidigt finns det ingen större lögn än gravar, ingen är djup nog att rymma storheten hos de vi förlorat.

Det var en vacker sommar, även om den dagen var dyblöt på flera sätt. Först föll regnet, sedan öppnade en krog extra tidigt för vår skull. Vi kunde bedöva oss; låta tårarna bli skrattgråt och blanda soliga minnen i det jämngråa som var den tyngsta dagen.

Det kom ingen befrielse. Det sägs att begravningar är en slags punkt. Men, din stol var lika tom nästa match. Det var lika märkligt att vända sig om och inte se dig. Ingenting blev bättre. Ingenting.

Först i näst sista hemmamatchen kunde vi leva en stund. Zohore (kom och gick efter dig) tryckte in trean och jag, Snickaren och dina Rambergsgrannar föll ihop i en galen hög. Det var – äntligen – ett ögonblick som var som förr. En kort och total glädje.

På annandag jul stod jag och V och lipade i ett bergrum. Håret hade bröllopsfest och efter snapsarnas vals kom tiden ikapp oss. Det vi bitit ihop kring. De ömma skämten om dig och dina påhitt kunde inte mota bort det ledsna då.

Det gör fortfarande ont. Fan, så ont. Men, nu ska du få höra. Vi köpte ditt årskort. Hela gänget chippade in. Du kan inte stå bland oss, men vi kommer att låna ut din stol till någon du gillar. Och vi behåller din plats för alltid, så att du aldrig riktigt, riktigt lämnar oss.

Blås av matchen. 
Det finns ingen tid kvar. 
Publiken ropar den älskade stjärnans namn. 
Men, han har lämnat planen för alltid. 
Aldrig har en förlust varit tyngre. 

Sov gott, älskade kamrat. Ta hand om himlen tills vi kommer.

 

Applåderna som nådde himlen och evig kärlek

Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …

30 kilo och några grå hår senare

Jag minns när vi var små, hur vi bubblade över av förväntan när vi närmade oss Drottningtorget. Gubbarna på Hotellplatsen prickade av oss, i bland var vi så många att vi åkte i två bussar – buss två var den hårda bussen. Där satt de som varit med ett tag; de som var en bra bit över tjugo.

Vi åkte till Timrå, Solna, Karlskoga, Degerfors, Älmhult, Västerås, Örebro, Norrköping, Växjö, Malmö, Landskrona, Helsingborg och så vidare.

De tuffa och laglösa stal på mackarna och vägkrogarna, vi drack oss berusade på (i bästa fall) starköl och billigt vin och tyckte att vi var blytunga när vi äntrade läktarna, unga män precis norr om målbrottsåren. Sen åkte vi hem, somnade då och då på bussarna, blev kassa och spydde, och fortsatte festen efter hemkomst. Det hämtades flak från närmaste mack och sen var det  I wanna be adored med Stone Roses i en trång etta med kök någonstans tills vi somnade i ett hav av halvdruckna burkar.

Klubben har flyttat från Hotellplatsen för länge sedan. Dajla, Ruff, Lasse och de som skötte stället är döda sedan många år.

I går hoppade en av grabbarna över resan för att han har sådana problem med sin gikt. Några stod upp långa stunder för att deras leder värkte, vart man än tittade sig omkring i bussen var det gråsprängda kalufser (rätt många kala hjässor, dessutom) och tilltagande rondörer, det snackades om svårigheterna i rollen som tonårsförälder (”jag skulle aldrig släppa iväg min son på tågluff och om han inte ringer vid midnatt, då jävlar”), folk kisade (eller satte på sig glasögonen) för att kunna läsa på sina telefonskärmar, smörgås- och matpaket packades upp på var och varannat säte. En buss full av sådana som Reinfeldt kallar medelålders etniska svenskar rullade söderut.

Även fotbollsfans åldras …

Den andra fotbollssanningen

Jag vill berätta den andra fotbollssanningen. Den som inte handlar om att alla som går på fotboll är blodtörstiga monster som vill sparka in varandras ansikten.

Ett par rader bara, så att ingen tror att jag är världsfrånvänd eller på något sätt viftar undan problemen kring fotbollen.

Jag är medveten om att vi har problem, särskilt kring ett visst antal matcher. Upploppet i Göteborg natten till torsdagen är oförsvarligt. Bråket vid centralen i går kväll var bedrövligt att skåda och äcklade mig. Vi måste fortsätta kampen för att befria sporten från dylika brott. Det är supportrarnas, föreningarnas, förbundets, polisens, samhällets och naturligtvis även massmedias ansvar (de sistnämnda vet minst, men gapar högst, för övrigt). Ingen av oss gör tillräckligt, vilket blir sorgligt tydligt när det behövs hundratals poliser för att hålla isär risksupportrar till IFK och aik.

Men, låt mig nu berätta den andra fotbollssanningen så att inte vågskålen blir helt felbalanserad när ni funderar kring huruvida fotbollsfans är omänniskor eller ej.

Låt mig berätta om …

… den unge aik-supporter som promenerade framför mig till arenan och sedermera fick sällskap av en familj med aik-tröjor och därefter kärvänligt skrattade, gnabbades med och tråkade några IFK-anhängare och fick lika godmodiga tråkningar tillbaka.

… den glädje, passion och totala lycka som präglade arenan när Blåvitt gjorde 1-1, 2-1 och 3-1.

… sångerna, hoppandet, klappandet och engagemanget som gör Gamla Ullevi till ett fantastiskt tempel när det är riktigt stora matcher.

… besvikna aik-are på vägen från match som gratulerade segerrusiga göteborgare och fick klappar på axeln i retur.

… folk i matchtröjor från bägge lagen som stod och käkade snabbmat på centralen efter matchen och umgicks som den förkrossande majoriteten av fotbollsanhängare gör – fredligt och kamratligt.

… alla glada barn som hade målat sig i ansiktet och viftade med sina flaggor på väg till och från match.

… det gamla paret på bussen hem; de var cirka 80 år, han bar IFK-keps, hon läste ivrigt grattis-sms från när och fjärran och skrockade gott åt ett barnbarns meddelande att här ska firas hela natten.

… kramarna jag fick och gav i det lyckosaliga tumultet när Hysén springer 60 meter och trycker in bollen i nät.

… skratten med och hälsandet på vänner som kommit från bland annat Ryssland bara för att se den här matchen.

… alla som ropade Kom igen gubba’ och liknande.

… leendena på 13000 göteborgares läppar när de gick ut i den varma sommarkvällen.

… allsången till Snart skiner Poseidon innan avspark och efter slutsignalen.

… växelsången mellan kortsidan och kurvan där jag står; tusentals röster som samstämmigt uttrycker kärlek till laget på planen, kärlek och inget annat.

… de lyckliga ungdomarna i sina permobiler som tillsammans med sina ledsagare väntade på hemtransporten och log och skrattade våldsamt när klacken vällde ut på gatan sjungandes.

Det är den andra fotbollssanningen. Den vackra fotbollssanningen. Den jag älskar och den som får mig att gå på match år ut och år in. Glöm aldrig att den också finns när ni pratar om den fula sanningen.

Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!

Som kalvar på grönbete i snön

Det börjar idag. Ännu ett år. När jag vaknade fick jag långfingret av min termometer: -9,9. Nu har den fått en herdestund med en viril sol och fejkar orgasm i form av +3,0. Enligt norska meteorologer är sanningen -7,0.

Skit samma. Det spelar ingen som helst roll. Det är långkalsonger, dubbla strumpor, vintrigaste skorna, en extra tröja och tjockaste jackan på. Och så halsduken. Kärleksamuletten i blått och vitt.

Det är träningsmatch mot Landskrona Bois. Äntligen. Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg springer ut på plan. Älskade, vackra IFK Göteborg.

Ibland (varje gång) när jag står vid Valhalla och känner att de redan bortdomnade fötterna nu fått sällskap av stumma knän och att förlamningen börjar närma sig de privata delarna säger jag: aldrig mer.

Och, jag ljuger varje gång.

Att vara supporter har sina sidor. Är du en sån där huligan? Jisses, hade jag fått en spänn för varje gång jag fått den frågan hade jag haft råd att faktiskt bli huligan och betala böterna efter att ha klippt till den som frågar.

Nej, jag slåss inte på fotboll.

Och, att följa ett lag innebär allt från den där glädjen när man avgör mot bittra rivaler i 93:e minuten till att åka hem i natten med 0-6 på näthinnan.

Det är resor till, i mitt fall, Aten, Milano, Porto, München, Eindhoven, Poznan, Glasgow, Manchester, Luxemburg, Oslo, Köpenhamn – och ibland till Karlskoga, Älmhult, Norrköping, Timrå, Jönköping, Degerfors, Uddevalla och Borlänge.

Det är sommarnätter i Kalmar, Stockholm, Helsingborg, Malmö, Trelleborg (och tyvärr även Rostock, nuff said).

Det är hångel med en söt flicka på en krog i Sundsvall, strax innan hon går hem med en basketspelare, och det är glada ögonkast med en vacker, brunögd kvinnlig polis i Skåne, strax innan hennes RayBan-kollega får lust att bevisa sin manlighet genom att köra batongen i magen på en.

Det är ofrivilligt pajade staket vid villor, det är äppelkrig på skånska åkrar, congadans i [valfri stad insättes här] och det är bartendrar som skjuter sig själva med hagelbössor i München.

Det är sånger, ramsor, könsord, tro, hopplöshet, ilska, glädje, skratt, tårar, tomhet, extas … och en och annan fantastisk fest.

Det är mil efter mil efter mil efter mil i tåg, buss, bil, minibuss, flygplan och båt.

Det är de fruktlösa försöken att hitta en skön sovställning på en buss med noll utrymme och 40 glada festbesökare – och veta att det är 424 kilometer hem.

Det är de där makalösa bakfyllorna som bara kan åstadkommas av ett jävla liv kvällen/kvällarna innan.

Det är allt jag bara inte kan berätta.

Det är världens bästa vänner och medresenärer.

Det är så jävla mycket. Jag älskar det. Jag hatar det ibland.

Jag säger från och till att det får liksom räcka nu. Jag ljuger varje gång. Min pappa tog med mig till Ullevi när jag var åtta år. Jag har aldrig lämnat stället. Och kan aldrig göra det.

Idag blir det svinkallt. Det är ett nytt år. Då kör vi igen.

Ett år av kärlek, tro och kom igen gubba’ väntar.

… snart skiner Poseidon.

Ny Wikileaks på gång

Publiceringen av drygt 90000 dokument om kriget i Afghanistan har rört upp mycket känslor. Det borde dock inte komma som någon överraskning att krig är en smutsig affär.

I morse blev jag varse om att ytterligare en stor läcka från Wikileaks är på gång. Jag gick till Café Deepthroat här i Olskroken. Där samlas dagligen desillusionerade byråkrater för en patentmacka och skvaller. De är alla namnlösa kuggar i statsapparaten och når aldrig så särskilt högt i hierarkierna på departement och myndigheter. Varför? Tja, de är inte tillräckligt fyrkantiga och har fortfarande hjärtat i behåll. Med andra ord – de vill göra en bra insats.

En av dessa, han kallade sig Grape Fruit, berättade att nästa vecka publicerar Wikileaks 10000 dokument som kommer att skaka vårt land i dess grundvalar.

”Det är bland annat manusen till ytterligare drygt 800 Beckfilmer med Peter Haber i huvudrollen”, viskade han.

”Herregud”, sa jag. Han nickade och sänkte rösten ytterligare. ”Dessutom finns där glasklara bevis på att produktionsbolaget bakom filmerna betalade Israels armé för att storma Ship to Gaza, enkom i syfte att komma över eventuella nya Wallandermanus från Mankell. Konkurrensen är liksom mördande.”

Han berättade också att där fanns dokument som försökte stämpla Kenneth Branagh som ansvarig för den stora BP-läckan, allt för att torpedera hans Wallandersuccé i England. Och självklart fanns även material vars enda idé var att hälla grus i filmmaskineriet för Anna Janssons Maria Wern, Läckbergs deckare och framförallt kommande Kepler-filmer.

Han tittade på mig, ögonen knappt synliga under kepsen. ”Beck ska styra vår världsbild fullständigt, det är planen. En film i veckan de kommande 16 åren.”

”Det låter fruktansvärt”, sa jag.

Han sörplade på sitt kaffe, händerna darrade märkbart. Jag gav honom en näve betablockerare (som tacksamt mottogs).

”Livets ord har författat några avsnitt, där återuppväcks mordoffren från de döda med healing. Sen blir det en svit där domstolarna ersätts av kvällspressen och de anklagade döms summariskt. Vi får en lång rad filmer på temat ta kål på de behövande och självklart en film där tolv bankrån och människohandel skylls på en 16-årig fotbollsspelare i IFK Göteborg. Med andra ord, precis så som de styrande, oavsett om det är regering, Gothia Cup eller mysko särintressen, vill att samhället ska fungera.”

Han pausade, andades tungt och tittade på mig. ”Dessutom ersätts Persbrandt av Marcus Birro.”

”Vad kan vi göra?” Jag tittade på honom och förmodligen kunde jag inte dölja min skräck.

”Nästa vecka släpper vi allt, det kommer att ta kål på hela planen. Nyheten går ut på onsdag.”

”Onsdag? Men, då är ju tidningarna fulla av snack om hur många som såg Allsång på Skansen kontra Morden i Midsomer, ni kommer inte att få något utrymme.”

Han nickade, lätt bekymrad. ”Tisdag, då.”

Jag skakade på huvudet. ”Det har säkert varit någon sexkupp i någon reklampaus av Lotta som tar allt spaltutrymme då.”

Byråkraten sjönk ihop. ”Torsdag?” Jag grimaserade och förklarade att helgvädret var rätt stort då.

”Måndag?” Han lät mer och mer desperat. Försnack om eventuella sexkupper hos Lotta kommer att dominera då, förklarade jag.

Fredag avfärdades i och med att det säkert var någon C-kändis som skulle gifta sig i helgen, lördagar går bort för då är det viktigt med korsord och rebusar och på söndagar läser folk bara bilagorna.

”Vi är förlorade”, sa byråkraten. Och innan jag ens brydde mig om att svara ja satt vi i en luftballong på väg mot Seychellerna.