Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!

6 reaktioner på ”Semester, semester, semester

  1. Singeldimman är tjock här. Men till skillnad från dig har jag inte skapat mig ett nätverk av vänner att umgås med. Jag håller på. Jag försöker ändra på den saken. Men som snart 43-åring är det inte så fort och lätt gjort. Alla har redan sina ”gäng”, sina umgängen som det inte är så väldigt lätt att våga ta ett kliv in i. Socialt hämmad? Socialt handikappad? Resultatet är iaf att jag oftast är ensam och undrar hur jag ska göra för att acceptera att jag kommer vara singel till dö-dagar och skita i det och bara leva.
    Du imponerar med din förmåga att förändra ditt liv.

  2. glöm bara inte det viktigaste – att göra INGENTING
    att göra absolut ingenting tills dess att tristessen rinner ut genom öronen att göra ingenting tills…
    …tills dess att…
    lugnet infinner sig
    och man bara ÄR
    (skitjobbigt, men helt klart värt besväret)

  3. @Bonita: Jag har gått i de där tankebanorna själv, men till slut vände jag. Jag kan inte förklara på något smart sätt, för det finns inget sådant alls. Det bara blev en förändring till slut. För att den var tvungen. Och jag har inga superkloka råd att ge, det blir lätt floskler då. Jag tror bara att man får fortsätta försöka, det finns inget givet svar. Men, jag hoppas på dig 🙂

    @Calle: Ingenting är ren magi. Jag älskar att göra ingenting. Och jag håller med dig fullt ut, det finns gott om tid för ingenting.

    @Plastfarfar: änder och kakmonstret är alltid högt upp på gilla-skalan.

  4. Vill önska dig en härlig semester Anjo.
    Jag har själv börjat idag 4 veckor, har inget planerat direkt och känner väl mig lite ensam, deppad och lite avundsjuk på alla som ska iväg.
    Hade själv velat dra ner till Spanien där finns ingen ledsamhet och nästan ingen värk, jag slappnar av och mår kanonbra, men nu finns det ju ingen ekonomisk möjlighet till det.
    Min indiske guru (smärtläkare) sa att jag måste kämpa med att hitta detta här hemma för det är ju här jag är just nu och som de vise säger att viktigast är ju att leva i nuet, synd att det ska vara så förbannat svårt bara.
    Blev lite deppigt en stund, det var inte meningen, ville ju bara önska dig en skön ledighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s