När jag räddade drakprinsessan

Jag gick ned till stan för en stund sedan. Det var en luftballongkväll; vindstilla och mängder av ballonger i alla former och färger fyllde vykortshimlen. Det pös härligt om all varmluft som sköts upp för att hålla ballongerna flygande.

Då såg jag något som skar i mig. En drake hade fångats av några ondskefulla typer som hade ersatt sina lufttuber med drakens andedräkt. De slog på den fastbundna draken och skrattade när den blåste ut elden rätt upp i ballongen. Själva satt de i en korg på drakens rygg och drack/vaskade champagne.

”Mellanchefer”, sa jag och plockade upp min pilbåge.

Det fanns inga andra än mellanchefer som skulle plåga en drake så där och det existerade bara en lösning på dylika illdåd. Min första pil träffade ballongen och fick den att säcka ihop. Snabbt sjönk ekipaget mot marken och med tre mästerskott lyckades jag skjuta av repen som höll fast draken.

Hon vände sig mot de otrevliga mellancheferna och förvandlade dem med en snygg utandning till mänskliga grillbriketter som splittrades i tusen bitar när de träffade marken. Lustigt nog skulle ingen sakna dem förrän vid nästa kick-off, men då gissa att de låg och söp någonstans och sen inte sakna dem förrän nästnästa kick-off (repetera så länge ni orkar).

Sen flög draken ned till mig och landade framför mig. Hennes tidigare sorgsna ögon hade nu den glimt som alltid finns hos den som får flyga fritt. Hon var drakkungens enda dotter och för evigt tacksam. Kunde hon göra något för mig någon gång, så skulle jag bara ropa hennes namn.

Hon bjöd strax på en flygtur över staden. Jag höll mig hårt i manen och log när vi, högst medvetet, råkade slå omkull den skitfula gasklockan. Vi flög över husen där alla bra-bra bor. Drakprinsessan lovade att puffa in lite extra värme där när helst det behövdes och att jaga bort bovar, dörrförsäljare och sorger.

Vi landade på min balkong och tillsammans tittade vi mot stjärnorna som tittat fram i takt med att mörkret föll.

”Når jag dem någon gång”, sa jag.

”En dag är du en av dem”, sa hon. ”Men, det dröjer länge, länge än.”

”Har du varit i sjunde himlen”, sa jag.

”Det har du också varit”, sa hon. ”Fler gånger än din själ kan förneka.”

”Finns de elyseiska fälten”, sa jag.

Hon la sin mjuka svans om mina axlar och puffade en ytterst försiktig värmepuff rätt in i mitt hjärta. Den stillsamma värmen flöt ut och värmde min grådaskighet, skänkte mig en slags ro.

”När rätt flicka tittar på dig på den där picknickfilten och ler åt dina hemmagjorda mackor, din fruktsallad och njuter av ditt kaffe, då är du där.”

”När? Väntan tycks mig ibland oändlig”, sa jag.

”När som helst”, sa draken.

Jag suckade, draken hörde det och puffade in lite värme till, ännu en dos säkerhet.

”Ibland längtar jag bort så mycket att jag undrar om jag någonsin kommer att hitta hem, drake.”

”Du är hemma”, sa hon och lyfte mot rymden. ”När helst du behöver mig, ropa då. Alla förtjänar en drake att muntras upp av och jag är din.”

Jag gick in, drack en kopp te och slöt ögonen, somnade till Rosies röst:

Oh, tie me to the end of a kite;
So I can go on, I can go on with my life

Och drömmen som närmade mig i sömnen var inte lika kall som i natt. Den var bitterljuv, längtansfull, vemodig, men på något sätt vackert trotsig.